Anoest

Jag har skrivit om att jag inte kunde föreställa mig att ta beslutet att skaffa barn. Att jag ville att det bara skulle hända innan vår relation och vårt liv blev slentrian.
Och ja, nu sitter jag här. Nog fan är livet slentrian, men inte tråkigt för det. Är det en motsägelse?
Inget barn i sikte. En månad går så fort och det är inte många timmar under en månad som det kan bli ett barn. Livet handlar inte längre om att hålla igång ett sexliv och en passion, fokus är inställt på att ligga just de där dagarna. Varenda månad har någon av oss planer just de dagar då vi borde svettas hemma i sängen. Hur är det möjligt? Det är som att vi inte tänder på varann när jag har ägglossning. Kanske är det ett tecken? Såklart är det inte så att vi inte tänder på varann, men det är svårt att inte låta tankarna skena. Det skulle vara praktiskt med ägglossning på helgen, men varför skulle något i den här bebisverkstaden fungera som jag vill.

Är i valet och kvalet om jag ska läsa igenom alla texter jag skrivit här. Vill man veta om något har förändrats sen 2003. Tänk om allt bara handlar om samma skit år ut och år in. Så är det förmodligen. Lika bra att inse.

Jag tål inte tanten som benämning på mens. Inte heller att säga mysa istället för knulla. Vad är problemet?

Jag hänger på en del “föräldrar“forum. Där finns ju ämnen för ickeföräldrar med.

Fem saker att glädjas åt:
Katterna
Fast inkomst
Sambon
Fina vänner
En hel kropp

Ändå känns det mesta som skit.
Jag trivs inte med tjänsten jag har. Jag trivs inte med fettet på min kropp. Pengarna räcker inte till. Jag har för lite fritid att umgås med vänner på.

Varför är det så svårt att glädjas åt det man faktiskt har. Det går ingen nöd på mig. Jag är väl bara girig.