Baumbi

Det är så lätt att tippa tillbaka till det där när tröskeln inte är så hög längre. Stress i nedåtgående spiraler, dalande självkänsla och kaosteorier. Ett veritabelt ösregn inombords. Någonstans går förnuftet och klafsar i sjöstövlarna, men just nu tror jag det tagit en sista minuten till Kreta. Vilket jag också skulle göra utan att blinka. Om jag bara kom mig för.

Det känns som om jag sitter vid sidan om och förhalar livet medan jag försöker komma underfund med vad jag vill. När jag vet att jag borde sluta tänka, börja andas, sticka ut hakan och se vad som händer.

I lördags gnäggade pappa förtjust och viftade med bipacksedeln till sin Parkinson-medicin. Där står det nämligen att en möjlig sidoeffekt är spelberoende. Och nu när mamma emellanåt muttrar över antal trisslotter som skrapas eller kusar som det bettas på hävdar han glatt “Biverkning!”.

Själv blir jag regelrätt folkilsk av polleneländet där ute. Det symptomet berättade ingen om. Det plus koncentrationssvårigheterna. Därför slutar jag skriva nu och krafsar ner en lista istället:

Nämn något som gjorde dig glad igår: Citronglassen på Gelateria Italiana på Kungsholmen.
Vad gjorde du kl 08 imorse: Insåg att jag var jättesen.
Vad gjorde du för 15 min sedan: Googlade på rockabilly-klänningar.
Det sista du sa högt: Gnnnh!
Det senaste någon sa till dig: Var det bra så?
Vad har du druckit idag: Kaffe och vatten.
Vad var det senaste du åt: En morot.
Vad var det senaste du köpte: Middag.
Vad är det för färg på din ytterdörr: Ljusgrå.
Vad är det för väder hos dig nu: Alldeles för mörkt för att se.
Godaste glassmaken: Citron, om det är sån med drag i, annars olika Ben & Jerry-sorter efter humör.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Nä, men instant tokpirr.
Sover du tungt: Jag är väldigt lättväckt.
Drömmer du mardrömmar: Oftast om jag är stressad.
Trivs du med ditt jobb: Jättemycket nu på det nya.
Favoritklädsel: Klänning!
Favoritlåt just nu: Favvo vet jag inte riktigt, men jag nynnar tvångsmässigt på: John ME ? Love Is My Drug
Vad ser du om du tittar till höger: Ett rum som behöver städas.
Vad gör dig glad just nu: Vårsol och hångel – alltid.
Vad ska du göra härnäst: Övertala mig själv att det är en god idé att sova.
Höger eller vänsterhänt: Högerhänt.
Humör just nu: Moloket.
Favoritgodis: Mörka praliner. Helst från Robert E’s choklad.
Kläder just nu: Svarta jeans och vit tisha med pussande fåglar på.
Sommarplaner: Sommarplaner? Jag som inte kan tänka längre än näsan räcker.
Hur många kuddar sover du med: Två puffiga.
Spelar du något instrument: Under ett svagt ögonblick på mellanstadiet: klarinett. Nu viftar jag mest i takt med Wii-kontrollen.
Morgon eller nattmänniska: Någongång vid 20 är jag i mitt esse. Annars är jag jämntrött, och lätt döende på morronen.
Vad är viktigast för dig: Att få äta regelbundet. Jag är inte att leka med när blodsockret dippar.
Är du kittlig: Ja, hemskt. Fast var är hemligt.
Snarkar du: Ibland.
Stjärntecken: Vädur.
Äckligaste insekten: Iiiih kackerlacka.
Längtar du mest efter just nu: Lite ork i pollentöcknet.

I dag kom det plötsligt så mycket vår att man inte hann tugga. Som aprilunge är det här min tid, några veckors yrsligt fnissrus innan allergitabletterna lägger sordin på det hela. Min dag har varit som en tvättmedelsreklam: talgoxchirp, motljus, lätt gaussisk oskärpa och blås i håret.

I morron förväntar jag mig att bli påklädd av småfåglar, ha sjungade möss runt fötterna och att folk spontansteppar loss på gatorna i koordinerade dansnummer på väg till jobbet. Minst.

Som siktat florsocker ligger snöfläckarna i stan. Och jag försöker hålla balansen på detta semmellock som är livet och hitta mandelmassan (det göttaste) för all grädde. Lite så är det. Det händer stora grejer för Baumbi nu, som kanske inte ser så mycket ut för världen för den som tittar på. Men de rubbar jämvikten och jag försöker se det spännande i det! För det är det, mitt i röran.

1984 var jag inte ett dugg tuff. Jag var åtta år och hade sån där tandställning med hätta man sov med på natten. Den gjorde det skitjobbigt att sova över hos kompisar, för jag kunde inte viska med eländet i munnen sådär som man ville efter det släckts. Jag hade även glasögon som jag vägrade använda i flera år. Medan jag envist ignorerade min närsynthet fick bästisarna läsa menyn på McDonalds högt för mig för ledsynen försvann i höjd med kassorna.

Men just den där kvällen satt jag uppkrupen i den stora skinnfåtöljen närmast teven. Jag satt oftast där när jag inte låg framför den på magen. Mest för att jag såg så taskigt men även för att kunna knäppa mellan kanalerna eftersom det inte fanns någon fjärris. Ettan-tvåan-YLE. Det var det. En gång i veckan kom Bagen med Cia Berg. Jag satt som förtrollad av hennes stora röda mun och hoppades att hon skulle visa Forever Young med Alphaville. Den där dagen dök Cyndi Lauper upp och hon sjöng med mer känsla än en åttaåring hört i hela sitt liv och videon var alldeles sådär som en film och jättesorglig. Jag drömde i smyg om att stå på en tågperrong med rakade rutor i håret och pussa en pojke hejdå. Fast mest frustrerad var jag över att jag aldrig fick veta hur det gick för dem.

På väg till jobbet i morse, sen som vanligt, svängde jag i hög hastighet runt hörnet vid ett av favvohaken och hamnade mitt i en filminspelning. I en värld där solen aldrig verkar gå upp var det plötsligt några meter högsommardag. Helt fräckt iscensatt med jättelika ljusreflekterande skärmar, men ändå. Som ett bländat nattdjur famlade jag mig den sista biten ner mot t-banan. Det är dags att det blir vår snart. Är det inte?

I galopperande brist på sol och sand mellan tårna har helgen gått i tiki-tema. Drinkar med exotiska juicer och frukter i lördags och hula hoops på Wii:et igår. Jag är sjukt bra på att svänga höfterna åt vänster, men att byta håll är stört omöjligt. Jag kommer få träningsvärk på ställen jag inte visste fanns I tell you. För att fira att jag varit lite duktig och faktiskt nästan tränat åt jag lite choklad. 2009 kanske borde bli året jag bättrar på min karaktär. Men det verkar så ansträngande?

Jag följer trenden och listar lite helt enkelt. Alltså, de här är säkert inte låtarna man ska tycka var coolast 2008. Men det är de som ohjälpligt fastnat i mitt huvud och jag råkat nynna högt i Konsumkön eller skrålat i duschen.

Jag länkar dig vidare till Spotify och listan helt enkelt. Fast den som fastnat allra värst finns inte där. Så den får du se på Youtube istället.

Och du, ha en riktigt fin jul honey bun.

Varje jul tänker jag att jag ska bli lite juligare. Pynta lite mer, mysa lite mer, baka lite mer. Vara sådär gemytlig du vet. Istället får jag kasta i mig bitarna i chokladkalendern minst fem i taget för att tiden går så snabbt! Så när jag väl hunnit fatta att jag borde ha gjort det där förstnämnda är glittertiden över. Och januaridåset ligger som en fuktig lovikkavante över allt och det är backhoppning på teve. Hur kul är det?

Nu happar det sig så att jag sitter här med magkatarr, en mördarförkylning med hostan från helvetet och stresseksem. Hela kroppen sparkar bakut. Så nu har jag tömt semesterkontot för året och kommer vara ledig 21 dagar på raken från och med i morron. Och då ska jag julpyssla baumbi-style, gå till frissan, sova länge, dregla över fina bilder på kakrecept och i alla fall tänka att jag borde baka något och klappa på min amaryllis som yrvaket slår ut i köksfönstret. Det här ska bli 21 dagar i baktakt om jag så måste binda fast mig själv för att tagga ner. Så blir det.

I följetongen om livets mysterier har vi nu kommit till korsetten. Så här när julen börjar nalkas översvämmas butikerna av piffiga underkläder. Det är tydligen sånt man förväntas köpa till brudar. De unmentionables som finns nu kommer bäst till sin rätt om man ligger på en divan och äter praliner. Och det gör jag ju gärna. Så efter en USCHLIG dag tänkte jag muntra upp mig med att testa något sådant onödigt.

Ungefär här börjar det gå utför.

För hur är det tänkt att man ska hyska på sig något korsettliknande själv om man inte har vridbara Barbie-armar i ett decennium där påkläderskor är förlegat? Jag försökte knäppa den framtill och sedan snurra. Det slutade med att den fastnade halvvägs, jag tappade greppet och dängde armbågen rätt in i den massiva provrumsväggen och dränkte julmusiken (ja, redan) med färgstarka svordomar. Efter fem minuter gav jag genomsvettig upp och ansåg att de antagligen hade nog inspelat av mig att skratta åt under julfesten (hoppas att övervakningskameror i provrum är ett no-no numera). Men jag kan inte släppa tanken. Om man nu ska få av sig den där när man är ensam hemma efter att ha ätit för många praliner och måste andas lite. Hur gör man? Ringer på hos grannen och frågar efter en kopp socker och förresten du kan väl vara söt att haka av de översta hyskorna här, nejnejnej jag menar inte SÅ alltså.

Hm, om jag böjer armarna såhär då?

Jag har ett olivträd hemma. Trots min styvmoderliga behandling så har det överlevt i nästan fem år och skjuter glada gröna skott på våren och tappar blad på hösten. Jag tror det har identitetsförvirring och relaterar lite för mycket till ekarna utanför. Jag gillar att ha det där. För det påminner mig om Medelhavet och om det där huset jag borde ha där. En dag ska jag kunna ta trädet under armen, i bästa Léon-anda, och plantera det i medelhavsk mylla. Hey, a girl could dream!

Nu är det sådär 1,5 meter högt och inte en oliv i sikte. Det kunde väl få EN i alla fall. Som jag omsorgsfullt kunde lägga in och stoppa ner i en draja. Shaken not stirred. Men det där trädet har inte en tanke på oliver. Det ser jag lång väg. Det bligade bistert på mig när jag släpade in det till lägenhetsvärmen från balkongen häromveckan. Liksom “Du sliter mig från mina släktingar vid ekvatorn, utsätter mig för ett halvår av mörker om året och du kräver oliver!?” Och där sitter två oförbätterliga dramaqueens och stirrar på varandra och längtar till sommaren.