Baumbi

1984 var jag inte ett dugg tuff. Jag var åtta år och hade sån där tandställning med hätta man sov med på natten. Den gjorde det skitjobbigt att sova över hos kompisar, för jag kunde inte viska med eländet i munnen sådär som man ville efter det släckts. Jag hade även glasögon som jag vägrade använda i flera år. Medan jag envist ignorerade min närsynthet fick bästisarna läsa menyn på McDonalds högt för mig för ledsynen försvann i höjd med kassorna.

Men just den där kvällen satt jag uppkrupen i den stora skinnfåtöljen närmast teven. Jag satt oftast där när jag inte låg framför den på magen. Mest för att jag såg så taskigt men även för att kunna knäppa mellan kanalerna eftersom det inte fanns någon fjärris. Ettan-tvåan-YLE. Det var det. En gång i veckan kom Bagen med Cia Berg. Jag satt som förtrollad av hennes stora röda mun och hoppades att hon skulle visa Forever Young med Alphaville. Den där dagen dök Cyndi Lauper upp och hon sjöng med mer känsla än en åttaåring hört i hela sitt liv och videon var alldeles sådär som en film och jättesorglig. Jag drömde i smyg om att stå på en tågperrong med rakade rutor i håret och pussa en pojke hejdå. Fast mest frustrerad var jag över att jag aldrig fick veta hur det gick för dem.