Baumbi

Mitt liv känns konstigt och omvälvande nu. Ovant. Som att jag faktiskt är mitt i det och börjar ta kontrollen på skakiga ben istället för att äta popcorn och titta på. Det är en skön men lite läskig känsla. Speciellt när man börjar få gensvar. Ta för dig bred ut dig sug åt dig! För jäklar vad du är bra. Och jag också!

För att dämpa stisset shoppar jag retrohalsband här.

Flyttfåglarna börjar snygga till fjädrarna och förbereda sig, det är den årstiden nu. För min del betyder det att två vänner som försmäktat på varsin kontinent långt borta och rätt länge kommer tillbaka hem igen. Det känns fint. Det är alltid bäst att ha dem på en vingbredds avstånd. Längre bort är rätt onödigt.

Själv funderar jag lite på vad jag gör i den här stan, man kan ju faktiskt bo på andra ställen. Jag tänker på sånt som saknas här. Som diners. Inte vanliga mesiga stockholmska semi-brunchställen utan en redig IHOP, med bås att sjunka ner i och servitriser som kallar dig honey. Det vore något det. Man kanske borde starta en filial här?

Jag: Stjärnstopp!
Han: Kvinnlig logik!!!
Jag: Eh, va?
Han: Ja, det slår stjärnstopp alla gånger. Det slår ALLT.
Jag: Jaaa du har i och för sig en poäng där, hehe. Men DU kan ju inte använda kvinnlig logik heller.
Han: Varför inte då?
Jag: DET är ju inte logiskt.
Han: …

Vad slår stjärnstopp egentligen?

En kompis petade lite på ytan häromdagen och undrade hur det var där under. Och jag konstaterade att om man sopar bort det irriterande småkrafset så känner jag mig lugn och trygg ända ner i fundamenten. Det är en sån ovanlig känsla för mig att jag inte riktigt vet hur jag ska förvalta den. Så blir jag lite ängslig för att den ska försvinna, så blir jag nojig för det istället. Jag har inte ens vett att bara vara glad när jag är glad! Men jag välkomnar det här oväntade vårpirret som kittlar under höstkoftan. Life is gooood.

Över mina Converse vilade det en förbannelse. Tydligen. Hemresedagen fick de sin sista vila i en soptunna på västkusten. Samma dag gick mitt andra darlingpar skor sönder, mitt favvohårspänne gick av på mitten och sötnecessären tappade sina handtag. Sen satte jag mig i soffan och vågade inte röra mig på ett tag.

Nu är semestern slut och jag är tillbaka på jobbet, lite snyggare och med svikt i stegen i NYA skor. Jag ger det en vecka?

Dålig sko-karma och måndagar behöver motas bort med uppåttjack. Den här kan jag omöjligt sluta nynna på:

Cure ? Gone!

På fredag ska mina vita övertrasiga älsklingsconverse få dö en ärofylld död på Way Out West, om inte jag hinner före that is. Jag tänker hela tiden att jag borde springa på en massa konserter och varför gör jag inte det oftare? Tills jag är på dem och kommer på varför. Jag har kommit till den där eh åldern när kroppen börjar självkompostera sig efter att ha stått trefyra timmar i sträck framför en scen och trampat. Damien Rice på Cirkus, när det begav sig, var i det närmaste en nära döden-upplevelse för den skara stackare vi bestod av efteråt. Ge mig något att sitta på för bövelen! Och ett tak över huvudet!

Nåja. De sista psalmerna för Conversen hoppas jag kommer från Iron & Wine eller The National eller varför inte Sigur Rós, i alla fall. Ser du någon som börjar falla i bitar på plats är det jag och då kan du väl förbarma dig lite över mig?

Darlings.

Utanför häller regnet ner. Jag som precis är hemkommen efter dagar utan rinnande vatten tycker att allt vatten i rinnande form är en fröjd. Heja regnet!

Några dagar har alltså tillbringats kontemplerande i en stuga uppflugen på ett berg med sjöglimt under tallars sus. Allt är skönt välbekant där, varje barr och varje planka, som det blir när man känt stället sen man föddes. Vi har flämtat i skuggan och läst kontaktannonserna i en VeckoRevyn från 1960. Käcka sjömän var tydligen väldigt poppis att brevväxla med då, och en van fd lantbrukarhustru sökte ny bonde och var beredd att flytta direkt bara resan betalades. Törsten efter tvåsamhet var samma då som nu, bara lite mer artigt välformulerad.

Så avbryts lugnet av ett tretimmars åskväder som nöter på mina åskrädda nerver. Och när det helt utan förvarning blixtrar och smäller på en gång, så det dånar djupt ner i berget, skriker jag så högt att ett billarm går igång. Antagligen inte av mitt skräckslagna vrål, men kanske. Ovädret ger upp och vi går på kvällspromenad och räknar sniglar. Jag undrar just var de brukar hänga annars? Sen tänder vi kandelabern på verandan och spelar det nypåhittade kortspelet och dricker mer rödvin och jag petar bort kanterna på brieosten. Jag tror det är semester det här.

Jäkla snygg bil man kan vinna i dragningen den 8 augusti.
Synd bara att det var 1960.

Jag sitter under ett träd och min kropp är fläckig av solpölar, den jobb-bleka näsan har fått tusen fräknar på ingen tid alls. Det är 27 grader i skuggan och det har varit ett enda moln framför solen på hela dagen. “Semester!” suckar min stadsstressade kropp och lyssnar till gräshoppornas gnidande i diket (Det är annalkande höst sötnosar, när de börjar låta. Trist but true.) och en granne som tålmodigt slipar. Jag försöker förlika mig med tanken att jag måste tillbaka till stan på lördag kväll, den är smått panikframkallande nämligen. När sommaren kommer vill jag trampa varma grusvägar och inte het asfalt. Äta frukost med tårna i gräset och förflytta mig några meter med DN under armen och sen sitta där resten av dagen och somna av frisklufts- och soldåsighet. Då mår jag bra ända ut i tårna. Jamenar, NU mår jag bra ända ut i tårna. Fastän jag längtar.

Ni går åt fel håll! Har jag lust att ropa åt turisterna som går åt fel håll enligt mig, alltså på de vältrampade turiststigarna. Fast jag gör väl samma klockrena missar själv när jag vimsar runt i outforskade städer. Man borde vara lite mer off-road tänker jag och försöker gå vilse i stan på söndagen, men det slutar med att jag ändå hamnar på samma välkända gata.

Men välkänt blir nytt om man ser det genom en kameralins. Just den här söndagen hade jag den nyärvda iPhonen i hösta hugg, den har förövrigt en ananas som en startlogga och inte ett äpple. Jag tänker inte ens förklara.

Söndagen i bilder:

Humlan på sitt bästa humör.

Awww.

Trutta futter.

I går stod jag på toalocket i badrummet och försökte plåta mig själv i spegeln i den nya marängen. Att både få till skärpan och låta bli att ramla ner var ett vingligt moment. Men vad gör man inte när man behöver få lite åsikter om outfitten av sina vänner. Dessutom är det där det är bäst ljus och en ordentlig helfigursspegel, om man nu kravlar sig upp på toasitsen that is. Marängen fick tjusigt sidoljus och jag själv ser ytterst sammanbiten ut. Fast det får du inte se, hah. Jag känner oväntat medkänsla för modebloggerskorna, plåta vad man har på sig vareviga dag måste vara lite utav en kamp märkte jag. Tänk vad många bussar till jobbet/skolan/tja de säkert missar innan de får till det.

Och hurra jag har hittat ett par skor som inte tar livet av mina fossingar! Jag lovar att jag skulle kunna springa 60 meter på tid i dem utan att det skulle göra skitont ens, om jag nu var en sån som sprang. Men det är jag ju inte. Det måste åtgärdas också, men det får bli en annan gång.

Här ligger de och latar sig.