Elin

I dag tar jag en paus från att oroa mig. Papperen och det läskiga samtalet till A-kassan dör inte av att vänta till efter helgen. Jag har läst in allt jag kunnat så nu ligger jag inte så mycket efter på kemin heller. Och innan någon undrar, nej jag fuskar inte och läser kemi på full a-kassa. Nej, jag utnyttjar inte systemet.
Men idag får det vara paus. Morgonpromenad i frosten med min kära hund. Därefter morgonfika med god kaffe- och kanel”latte”, två tunna flatbröd med ägg, kaivar och majjo på den ena. Ost och skinka på den andra. Läsa bloggar och tidningar och forum. Hoppa in i duschen.
Jag har fått skavsår på ögat av linserna, vilket jag aldrig hört talas om innan, så sen får det bli en tur in till optikern och se vad de säger.
På eftermiddagen packar vi (mamma, pappa, doggen och jag) in oss i bilen och far till allrakäraste syster med nykläckt (nåja, tre månader nu!) bebis, sambo och vovve.
Och jag ska inte tänka en tanke på ekonomi eller körkort eller ensamhet eller framtid eller något av det där alls.
Idag ska jag bara vara.

En väninna kommer på besök ett par dagar. Jag vill visa henne runt, vill visa henne skönheten som växer och frodas och lever här. Men sommaren har lagt av sig sin skrud, även förhöstens skönhet med sina färgsprakande dräkter är borta. Nu är det tyst i sjumilaskogen om mornarna. Det tar ett tag innan vinterfåglarna kommer i gång, de är fullt upptagna med att äta vid fågelborden framför köksfönstren i vår lilla by. I skogen om morgonen är det tystnad och dropp från grenar som ekar. Den där skira björkgrönskan och doften av sommarvarm gran är som bortblåst. Nu är det kyligare och det doftar snö i vindarna. Det mesta är blött och kladdigt och en aning halt. Murrigt och grått och kamp för överlevnad. Överflödet och känslan av att kunna slösa med eviga sommardagar är sedan länge borta. Ja, hösten är sannerligen här.
Och det där storslagna, vackra jag vill visa är visst kvar, men håller sig i skymundan. Man måste nästan var en smula förälskad för att kunna ana. Bergen är kvar, utsikten är kvar. Men det grå i himlen förtar frihetskänslan och lusten att flyga. Nu får man gå ner på marknivå och uppskatta kraften som finns i att överleva.
Vi går i skogen, hunden och jag. Han kastar med pinnar och nosar kring varje liten planta. Jag går och luktar på vinden och funderar över vintern och mörkret som är på väg. Vi tittar tillsammans på den uppdämda älven. Eller älvfåran där vattnet skulle ha runnit. Tittar efter den björnhona med unge som sägs leva där på andra sidan, i närheten av fiskodligen. Vi ser ingen björn, och lika glad för det är jag. Jag skulle nog inte veta hur jag skulle bete mig i alla fall. Och kanske skulle bjönhona med unge inte uppskatta varken mitt eller hundens sällskap. Förmodligen inte. Bäst att låta dem vara ifred. Dumt att stressa dem också.
På hemvägen går vi förbi leriga lägdor som korna trampat upp. Det luktar fortfarande starkt av ensilage och kospillning. Men de är trevliga att ha här, korna. Om sommaren när de står och maler och tittar långt på en. Gott doftar det då också, när de slipper det där ensilaget och kan äta sommarfriskt gräs.
Kommer hem och dricker kaffe och te. Tittar ut på fåglarna på fågelbordet. Snart kommer hon, väninnan min. Vi får väl se vad det blir. Jag lär ju släpa med henne till bäverdammen i alla fall. Men resten är för tillfället lera, kraftledningsgator och ställningsverk.
Inte direkt den skönhet som jag har pratat om skall finnas här hemma.

Det är så mycket som händer i livet just nu, och ändå är det helt stillastående. Det är märkligt. Men mina projekt har börjat komma igång, distanskurserna har startat dagen till ära och efter tredje försöket tror jag att arbetsgivarintygen äntligen blir rätt. Papperna från länsstyrelsen borde komma snart också. Det rör på sig. Meeen den som lever får se, man ska aldrig hoppas för mycket (när det gäller handläggningstider och annat pappersarbete, alltså).

Ett tag tänkte jag att jag skulle skriva någon form av presentation här, säga något om mig själv sådär. Men jag får en sådan prestationsångest av sådant (varför? kan man fråga sig) att jag helt enkelt struntar i det. Jag har bestämt mig för att här ska jag bara skriva som jag vill. Inte som jag tror att andra vill läsa, eller jämföra mig med hur andra skriver etc etc. Jag känner mig riktigt anonym och det är bra, det är en befrielse. Ingen jag känner vet att jag skriver här och det är sååå skönt. Vem jag är eller hur min person är kommer ju att framträda i mina texter, på något sätt i alla fall.

Men jag har ändå, av någon anledning, ett behov av att förklara mig, att bli förstådd, på något vänsters vis. Fast det är kanske ett behov som vi alla har, lite till mans. Eller kvinns.Vi får väl se vad det blir av det. Här har jag ju verkligen alla chanser att breda ut mig. Och då blir jag väl tvärtyst i stället.

Nåja, hä kommer med tii’n.

Hej

Jag bara testar mig runt lite. Har aldrig använt mig av wordpress förr så det är lite nytt och lite spännande så där.

Kul att vara här i alla fall. Jag har saknat att skriva.