louise

Eller jag kanske skulle säga “i ett vacuum” istället? Jag hör inte, jag ser inte, jag förstår inte. Kanske vill jag inte förstå. Tjurskallig? Korkad? Jag vill mest tro att jag lever i god tro att det jag gör är för det bästa. Men för vem?

Insikterna smyger runt mig, och mina trygga förvissningar om att jag lever ett liv jag själv valt, knakar i fogarna. Jag ser små glimtar om att jag har fel. Och jag ser glimtar om att jag kan ändra mitt liv. Det är inte så svårt.
Jag måste bara förstå det först. And when it rain, it pours.

Man vet vad man har, men inte vad man får. Men man lever bara en gång, och med lite god vilja och insikt – kan man göra ett till två.
Jag vill hem igen. Till stan. Fuck with the countryside, jag vill flytta dit jag hör hemma. Staden. Jag vill inte ha pelargoner i köksfönstret längre.

(Egentligen skulle jag mest tala om att jag lever.)

Han ville ha kärlek & ammunition, och jag gav honom min uppriktighet som innehöll allt han ville ha och lite till. Det stod en tiotonstruck i skuggan, redo för att anfalla när vi möttes, redan då. Han sa sista gången vi möttes, att han hade fått den där trucken i en omloppsbana runt sig. Jag spräckte hans barrikader på nolltid utan avsikt, men på ett självklart sätt som han tog bara emot – jag behövde inte anstränga mig, bara vara den jag är. Jag sa att vi lever i nuet och att vi är vuxna människor som vet vad vi gör och vet vi inte vad vi gör so what. Här och nu. Han svarade att han var rädd och inte redo för himlastormande men å andra sidan kände han bara till himlastormande eller ingenting, och jag hörde änglarna börja nynna för att sjunga upp. But I came to close.

Och han försvann.

Jag sätter upp fingret i luften i obscen gest åt tiotonstrucken som blev blåst på konfekten – vi hade inte ens hunnit börja och trucken har inget att anfalla, den bara hotar lägga sig i omloppsbana runt mitt liv istället – igen. Efter senaste volten då trucken körde över mig har jag slickat mina sår och har fortfarande kännbara ärr kvar – men jag var en stor flicka nu som visste om dens närvaro och trodde jag kunde kontrollera den.
I dare you! skriker jag när den ryter förbi mig.
Tack för det.
Jag kände närhet, och fick ett jävla monster i hälarna som jag inte vill ha. Igen.
Jag är för stark för sköra känslor. Jag tillåter mig inte att bli ledsen – men han fattas mig.

Fan. Det var så nära.

Det är väl så, att man inte ska ta livet alltför allvarligt – man kommer inte levande ur det ändå.

Humor, svart sådan. Det är jag det. Jag rör mig i dödens kretsar och försörjer mig på döden skulle man kunna säga. Även om jag därmed har en väldigt distanserad och faktiskt ljus bild av döden, så snurrar de existensiella tankarna med turbofart. Kanske är det just för att jag har accepterat döden som en händelse i varje människas liv, även mitt, så är livet idag desto viktigare för mig att grubbla på.

Så många gånger jag har hållit människor i handen när de passerat Himlaporten med Allsång, så många gånger jag har städat upp spåren av livets plågor i de dödas ansikten, lika många gånger blir mitt eget liv värt så mycket mera.

Jag gjorde ett par praktikveckor på ett sjukhus på en avdelning där inriktningen är palliativ vård. Alltså – människor som fått sin dödsdom av läkarkår som gett upp försöken att bota. Där fanns människor i alla åldrar och skeenden av sitt liv – och död. Stämmningen var ljus och förströstansfull, var man inskriven på denna avdelning var slutet ett faktum och vi i personalens ansvar var att se till att hädanfärden sker utan smärta och helst med insikt.

De allra flesta var fullt införstådda med att deras dagar var räknade, och de allra flesta accepterade det. Det svåra var att vårda de anhöriga som inte kunde acceptera, inte kunde förstå.
För är man frisk och kry, är slutet långt borta. I sinnesvärlden.

Hela livet består av kriser. Jo, det fick jag lära mig i den grundläggande psykologikursen. Allt vad vi gör, är ett ständigt ställningstagande och värderande inför ställningstagande. Ibland upplever vi mer eller mindre större kriser (motsägsfull formulering), och den kris som människan upplever som allra svårast – är förlusten. Om sedan förlusten är i materiall form eller känslomässig spelar ingen roll. Fundera på det en stund.

Vad är vår största förlust när vi står med döden i vitögat?
Livet, såklart.

I den situationen ökar krisen några snäpp då vi även har ett mörkt trauma framför oss – hur ska döden kännas, och vad händer? Där kan ingen ge ett svar, mer än den personliga tron och övertygelsen.

Jag som står där som proffessionell yrkesmänniska och ger omvårdnad och smärtlindring inför det oundvikliga – döden – kan bara sätta mig in i den stora krisen som inte handlar om döden i sig. Utan den som handlar om förlusten av livet.

För livet – det är dagarna som gick.

Jag har inte planerat min egen död nu – om någon skulle tro det. Min dag kommer när det är dags, och jag tänker inte göra något för att skynda på den dagen. (jamen nu ljög jag med nikotinosande andedräkt ju).

Men den kris jag är inne i nu, den handlar om mitt liv. Mitt liv igår, i förrgår, förra året och de senaste femton åren.
Hade jag kunnat göra dem annorlunda? Tog jag tillvara på livet dessa år, som i dagsläget känns mer eller mindre smutskastade och tillintetgjorda?
Jag tror att jag hade förmågan att njuta av vad jag hade. Och jag tror att jag kunde dela med mig av detta, ibland iallafall. Men jag måste komma till insikt om, att dessa år var VÄRDA något, om de kan ge mig något för mina förhoppningsvis kommande år av livet. Jag håller på att värdera hur stora förlusterna varit. Och carin – goa carin – du har så rätt – jag måste sörja dessa förluster innan jag kan gå vidare.

Tack för att ni finns.