Medea

jag är fast i någonting, ett mellanting. det här med att leva eller att inte leva. det tar så mycket kraft att vara rädd hela tiden, att inte kunna planera framtiden, att inte ens kunna se framåt. jag vill inte leva men sedan min moster dränkte sig själv har jag varit så ofantligt rädd för döden. och att varje dag är ett steg närmare graven.

min moster. det är något jag inte sörjt färdigt. ältat färdigt. för det har inte funnits tid eftersom all tid går ut på att kunna gå upp på morgonen, fungera någotsånär som människa, spela något slags spel, inte bryta ihop. där har jag inte haft tid med sorg, det har legat latent i min kropp redo att bryta ut. jag trodde att hon och jag var varandras motsatser. hon så glad, vänlig, varm, lättillgänglig. jag så komplicerad, dunkel, mörk. men hon spelade också ett spel och plötsligt var hon död och har firats ner i en kall märk grav som jag inte förstår hur jag någonsin ska våga besöka.
för jag vill inte hamna i en sån men samtidigt är jag så trött på att vara olycklig. om det nu är olycklig jag är.

har gått i terapi, dragit mig undan, inte blivit medicinerad men känner mig fortfarande likadan som när jag fick min diagnos. eller snarare, diagnoser. jag fungerar ok med dem, är bra på att spela spel, det har tillkommit någon slags ålderskris och existenskris (det låter högtravande, kanske är det det också) och det är ett krig inom mig som jag kan skämta bort, isolera mig bort ifrån. jag förstår inte vad jag ska göra, vad jag ska ta mig till? kommer det alltid vara såhär, alltid känna självhat, aldrig känna att jag går framåt?

jag vågar inte dö, vågar inte leva. jag är fast. kanske är jag redan död.
att börja om. är det jag behöver. men hur gör man det när man inte ens är i närheten av att vara klar med det gamla?

jag har väl glömt bort hur man skriver. det kan vara så enkelt.

kanske.

jag upprepar mig väl, men det värsta med att kravla omkring på botten i dyn är att det är ingen som ser. eller att det är något normaliserat, att det inte märks.

att jag måste distansera mig från andra, jag måste försvinna för att allting i min kropp säger ifrån. sjukdomen, eller vad det nu är, tar över helt. och nu försvinner människor från mig.

för att de inte ser. eller inte vill se. för att de tror att det är ett friskt jag som gör rationella beslut. eller för att de kanske helt enkelt inte känner att det är värt det längre.

det är mycket att hantera nu. depressionen, framtidsoron, vännerna som försvinner, sorgen efter min moster, terapin, långdistansrelationen. det är mycket, det är överväldigande.
kanske valde min moster att dö för att ingen såg. jag är så rädd att det kommer hända mig också.

- varit på begravningen som var så hemskt hemskt sorglig och jobbig. – varit jättesjuk i slutspurten för c-uppsatsen (blandat med begravning). – börjat i kbt-terapi och fått nån slags diagnos. vet inte riktigt vad jag känner inför det. – hunnit skriva klart uppsatsen och lämna in den. – tvivlet växer sig starkare. kanske är det en svacka, kanske är det depressionen, kanske är det jag.

hon gick ner i vattnet.
och bestämde sig för att aldrig mer komma upp.

och jag blir inte av med bilderna i mitt huvud.

jag har aldrig varit rädd för vattnet fast jag lärde mig simma sent, trots att jag höll på att drunkna en gång som barn, trots att jag avskyr djupet och mörkret och djuren som lever i det.

jag har aldrig varit rädd för vattnet.
jag såg på ett gammalt avsnitt av lost häromdagen där de flöt omkring på stockar i vattnet med en haj simmades under och jag kände ändå lite ångest för det var mörkt och säkert kallt och det var djupt och det finns så mycket i havet som vi aldrig kommer veta vad det är.

jag höll på att drunkna en gång som barn. min kusins pappa hoppade i och räddade mig. jag minns att jag bara sjönk. som en sten. jag försökte inte ens hålla mig över ytan. bara sjönk medan allt runtomkring mig var mörkt, eller grönt, eller blått.

trots det blev jag aldrig rädd.
fast jag behövde lära mig simma två gånger. för jag glömde hur man gjorde efter första gången.
inte som med annat från min barndom har vatten frambringat ångest eller rädsla. knappt respekt.

tills idag.
när mamma ringer och säger ja jag har något sorgligt att berätta och man förstår kanske vad det handlar om men tänker inte att det handlar om någon som är nära, någon nära som inte finns längre, någon nära som dött just i det vattnet an växt upp med, som man simmat i, åkt båt på, fiskat i, plockat näckrosor i, för vilket vatten tar någon i början av maj, i maj när man inte ens ska vara nära vatten, än mindre i det? man tänker inte att det är det för det är så onaturligt, så osannolikt, så likt en mardröm, något som inte går att greppa, som inte går att förstå.

jag har aldrig varit rädd för vattnet.
men jag kommer aldrig mer kunna simma i det där vattnet. ro över det. plocka näckrosor.
för det är en mardröm nu.
som aldrig kommer få ett slut.