Medea

klockan är halv tre på natten och för första gången på 1,5 år läste jag din blogg.
och skakade.
svettades.
grät.
jag borde sova istället.

jag vet inte varför, antagligen för att jag är så ostadig, att hela jag är som en storm eller en nalkande katastrof. kanske för att det var det största misstaget jag någonsin gjort. om man kan kalla det misstag. livet, snarare.

det går inte en dag utan att jag tänker på det. vissa dagar mer än andra, på sistone hela tiden.
det är inte bara du, det är allting annat också. att jag är utan balans, utan styrka, utan självförtroende. att jag fortfarande inte tar tag i mig själv efter 25 år. jag har vetat det här i nästan hela mitt liv men ändå kommer jag tillbaka till det att jag låter andra människor såra mig utan att de ens gjort någonting.

jag ser världen i för mycket svart just nu. jag ser inte några färger längre för att jag ständigt är fast i mig själv, den här misslyckade tungsinta personen som gör fel val och sen håller fast vid dem. jag kommer alltid vara den personen för vissa, jag kommer mer eller mindre alltid vara den personen för mig själv men det är lättare att fly från sig själv när man flyr från allt som är sammankopplat med den som man är.

det är något jag behövt göra och jag är bara i början av flykten. jag kanske aldrig blir klar, det kanske dödar mig till slut, jag kanske till slut blir sams med mig själv. och i slutändan, andra.

jag lovade mig själv idag att släppa vissa saker för jag vet att jag måste om jag ska komma ifrån det här. trots det vet jag att jag inte kommer att kunna släppa det helt, för jag kommer ständigt bli påmind. om din, om andras, om min egen existens. det gör ont. det gör ondare än vad jag kan minnas att något gjort innan. men det finns inget val. att jag försvunnit handlar inte om att vara sams, sur eller arg. det handlar bara om mig. bara mig mig mig och jag är så spytrött på det, jag är så helvetes jävla trött på det att fan jag vill ge upp, jag har varit så nära på sistone att bara ge upp. och när det är så, då orkar jag inte gräva tillsammans med någon annan. det blir för mycket att ta hand om två när man inte ens kan ta hand om en.

och du vet det, mer än någon annan, om allt det här svarta sörjiga i mig. och det skulle vara mycket enklare om jag slapp bli påmind om det hela tiden. om jag slapp dölja det. om jag slapp veta att det bara är jag som fortfarande tänker på det. sörjer. ältar. gråter över det.

för det gör inte du. ni.
för ni är inte som jag.
och det är bra.

jag flyttar snart. jag funderar på att boka en enkelbiljett och sedan låta ske vad som än sker.
och kanske, kommer jag att lämna det såhär. inte för att jag vill, utan för att jag inte ser någon väg ut.
för att efter 1,5 år har jag inte kommit längre.
och det kan tyckas hemskt. tragiskt. patetiskt.

men jag är inte som du.
förut var det bra.
kanske inte längre.

det är tungt.
nej.
faktum är, det är jävligt tungt.

jag har en stor skugga som förföljer mig. den tar sig in i skinnet, håller på att förfrysa mig. jag ser bara två utvägar: att försvinna eller att dö.
såklart. det finns andra utvägar men inga jag är stark nog för.

det är så hemskt, men jag tänker på det ofta. att om jag inte bodde med någon nu skulle ingen märka om jag låg död i min lägenhet. inte på veckor, månader.
jag gråter ofta när jag tänker på det. för jag tycker om att vara själv men är så ofantligt rädd för att vara ensam.

och jag vill inte bli hittad ruttnande illaluktande och sörjig.

jag vill bli hittad nu.

jag skriver. suddar. skriver. suddar.

vad gör man när sveriges största stad är för liten? när det är för många ställen som framkallar ångest och sorg, bli påmind om att man kan bli lämnad när som helst?

jag har inte berättat för någon i min närhet att jag kommer åka snart. jag vill göra en slags dramatisk sorti, bara försvinna, lämna frågetecken, ge mig ut på äventyr själv och känna mig stark, fri, modig och alla de där klyschorna. det kanske kommer kännas hemskt när jag väl gör det. ensamt. hopplöst. men då har jag iaf gjort det och jag kan komma tillbaka till de som vill att jag ska komma tillbaka, de som har längtat efter mig. om det finns några sådana kvar.

jag kan komma tillbaka men jag kan också strunta i det. för så fort jag lämnar den här marken jag står på nu kan jag bli och vara vem jag vill. då slutar det som ska vara jag att existera för att omskapas förnyas.

jag vet att om jag stannar kvar här riskerar jag att dö. lite till.
därför måste jag.

men jag kanske inte vågar.
trots att jag vet att jag måste.

en ny dagboksplats. hej.