Mira

Vart katten har jag lagt den? Kanske här.

Jag måste börja skriva igen, oavsett vad det blir. Måste börja leva igen, oavsett hur det kommer se ut.  Andas in, andas ut. Det finns mer än sorg, det finns smärta också. Det finns ilska och det finns skam. Den stora Skammen som rullar in, som blyertsgrå blöt ull som tynger på själen. Kyler ner, stänger in, sipprar ut. Osar elände och misär i varje por, lägger sig som en böld fylld av geggigt var under huden, smärtande, ömmande. Jag äcklas av det, livet som det ser ut, som det blivit, vad jag inte gjort det till. För någonstans på vägen gav jag upp, gav jag upp mig själv, gav jag mig åt det som förtärde mig. 

Jag måste börja skriva igen. Jag måste ta tillbaka mig. Jag måste ta mig tillbaka.

(Text från juni 2008 som behöver sparas undan)

Någon med mer självförtroende än jag hade inte stannat kvar hos dig. Det känns konstigt när man ser det utifrån. Du med din tafatthet och jag med min fräckhet. Det är inte alltid så enkelt att det man ser är allt som finns. Sanningen ligger inte i hur vi är, utan i varför vi var som vi var.

Jag arbetade hårt på min image. Min fräcka attityd kom inte naturligt utan krävde stora kraftansträngningar och ofantliga mängder av instängd gråt. Jag var en lipsill. En lipsill som vägrade gråta och det var inte en lätt existens. Varje dag var en ständig kamp för att få vara med. Jag ville så gärna vara med att jag omskapade mig till någon som fick, väl medveten om att jag tvingades leva på andras premisser. Agera ut, revoltera, fylla mig med alkohol och dansa ut all världens smärtor tills blodet brusade i öronen och därefter kräkas upp innanmätet i närmaste rabatt. Skrika åt lärare, skolka, stjäla sånt som pengarna inte räckte till. Slåss, sparkas, bitas. Förbanna världens alla orättvisor. Det var ett offer jag gärna gjorde för gemenskap.

Du däremot. Du satt på din kammare och du kunde ha känt dig utanför som jag. Du kunde ha kämpat och stretat mot strömmen som jag. Men du gjorde det inte. Du valde att inte ändra på dig för att passa in. Du valde att sitta på din kammare och fnysa överlägset åt idioterna utanför. De som gick på dans och de som drack sprit. De som inte lydde sina föräldrar och de som revolterade för saker som de kände för. Du valde att inte bry dig om, att inte engagera dig utan att istället glida genom tillvaron med hjälp av minsta motståndets lag. Inte förändras på något sätt och tycka att du var bättre eftersom du inte behövde. Kanske önskade du dig något annat ibland, men inte nog för att ge det ett försök. Om du ska vara ärlig, ville du nog aldrig riktigt. Du gillar dig som du är även om det innebär en tillvaro med vissa begränsningar. Du har kontroll i din lilla värld. Där får du vara Gud och det är ju trots allt det du allra helst vill vara. Styra över allt, allvetande och god. I andras ögon så välartad. Oberörd. Framförallt – oberörd av livet. Det var inget som angick dig.

Untouchable.

Det är så jag upplever dig. Untouchable.

En sådan kontrast mot mig. Jag var i allra högsta grad touchable. Jag såg det som en del av det pris som jag fick betala för att höra till. Ta på mig, ta min kropp, ta min själ. Allt som jag är. En del av kampen var att lära sig leva med trevande ovarsamma händer och koppla bort hjärta och psyke. Inget konstigt med det. Det är vad kvinnor är till för. Det fick jag inpräntat från tidig ålder. Jag gjorde bara det jag trodde var min uppgift. Tillfredställa andra. Det blev mitt liv. Vara för andras skull, vara det andra vill, det andra förväntar sig. Ge bort mig själv, ge upp mig. Och jag gav mig generöst åt alla som visade intresse. En buffé av generositet.

Du snålade tills någon råkade falla in i din lilla värld. Det skedde ingen inbjudan, du klev aldrig utanför din krets. Du stannade där du var som en spindel väntar i utkanten på sitt nät, med den skillnaden att du inte ens vävde ett nät för att locka till dig någon. Jag tvivlar på att du ens väntade. Det råkade nog bara vara så att det var där du satt just då. En slump. Dina vänner speglar samma ytliga inställning till livet. Ett överlägset och ofta hånfullt iakttagande av de som gör, medan ni sitter säkra på er plats utan att någonsin riskera att rubba era cirklar. När jag och mina vänner brände våra ljus från alla håll med eldkastare, lade ni tändstickorna på hyllan utan att ens låtit dem snudda vid en veke.

Det speglar sig i alla små detaljer i hur olika vi lever. När jag äter länsar jag glupskt tallriken, slukar allt, inte en smula finns kvar när jag är färdig. Du petar runt i maten, väljer kräset ut det bästa och lämnar resten. Jag vill ha allt även om jag inte klarar av det, fortsätter att äta även om jag mår dåligt av det. Du lämnar dina ratade rester på tallriken och väntar på att någon annan avlägsnar dem åt dig. Jag kan inte låta bli att frossa – i smink, kläder, mat, cigaretter, filmer, böcker. Du bryr dig aldrig så mycket om något att du ens överväger en tugga till om du inte behöver. Du ser inte tillbaka, du längtar inte efter något. Det är omöjligt att sukta dig, det finns inget som du behöver tillräckligt mycket för att det skulle vara svårt för dig att motstå. Du äter ofta skräpmat, något som du kallar för frosseri, men du gör det endast för att det är det enklaste och inte för att det är mat som du längtar efter. Du är till och med stolt över att alltid beställa samma sak, trots att du inte ens är särskilt förtjust i den. Jag äter mig igenom hela menyer och kan knappt vänta tills jag får pröva det senaste tillskottet. Total hängivelse, total passion – tills det svartnar för ögonen.

Du sitter kall och oberörd mitt emot och iakttar utan att dela med dig av dina tankar när jag mumsar, skrattar, pratar. Jag skapar anekdoter att berätta om människor jag mött, saker som hänt och sånt andra har sagt. Jag pratar och pratar och pratar, ensam mitt i tvåsamheten. Du svarar på tilltal, åtminstone gör du oftast det. Ibland stirrar du bara tomt och jag vet inte om du ens hör mig. När jag säger till dig glider du undan och säger att du skulle svara, att du tänkte svara och du ber om ursäkt för att du inte gjorde det, sen gör du likadant igen. Du säger att du inte har något att berätta och det verkar inte vara något som stör dig. Jag delar allt, du tackar och säger att du inget har att ge tillbaka. Är du inget? Känner du inget? Tänker du inget? Vill du inget? Jag börjar tro dig. Det finns inget som du bryr dig tillräckligt mycket om för att du ska prata om det. Det finns ingen som du bryr dig tillräckligt mycket om för att du ska vilja dela med dig av något av dig själv. Du har dig och det räcker för dig.

Jag känner alldeles för mycket för allt. Jag saknar på många sätt filter mot omvärlden, allt går raka vägen in i hjärtat och jag sörjer en delfinmamma som dog i ett naturprogram någon gång på 80-talet lika mycket som jag sörjer de människor som jag förlorat. Det är anledningen till att jag inte klarar att läsa dagstidningar. Jag blir nedbruten av allt elände och sörjer alla som jag aldrig känt och nu aldrig heller komma att få lära känna. Jag sörjer andras förluster och all ondska som finns i världen. Jag förbannar orättvisorna och pyr av ilska över galna makthavare som offrar barn och deras mödrar för mer makt och pengar. Jag klarar inte av att hålla distansen till något. Jag kan inte låta bli att bry mig. Jag är ett enda stort bry hela jag. Du flinar överlägset åt mig för att jag inte läser tidningarna, kommer med små kommentarer som går ut på att jag är okunnig och blåögd. Det är precis det jag inte är. Jag är bara inte lika okänslig och distanserad som du är. Du är trots allt samma man som inte ens höjde på ögonbrynet när jag sa att jag hittat en knöl i mitt bröst. Jag fick gråtande be dig om att ta ledigt och följa med till undersökningen, så att jag inte skulle sitta där ensam med rädslan. Du följde motvilligt med men jag kände mig lika ensam ändå. Du litar på att jag säger till om du behöver bry dig. Det är väldigt litet som kommer från dig, inte ens en höjning på ögonbrynet vid en möjlig cancertumör. Du får mig att tro att jag begär för mycket när allt jag begär är något.

Här sitter jag mitt i natten och fascineras av tanken att motsatsen till död inte är liv som man skulle kunna tro, utan det är faktiskt födsel. Hur spännande är inte det?
Man föds och man dör och det är bara övergångar. Ingång och utgång till det som finns däremellan, det där som vi kallar Livet och vad som är motsatsen till det återstår ännu att upptäcka.

Fascinerande.