Murphylainen

häromdagen trodde jag att jag såg/hörde en gammal klasskamrat i mikrorummet och jag skojar inte, jag fick hjärtklappning. JAG ORKAR INTE, jag vill inte ha något mer att göra med några av de vidriga personligheterna som jag har fått dela bussar och vandrarhem och lektionstid och grupparbeten med.

några av oss som skriver exjobb nu har en egen datasal att jobba i, det är rätt skönt att ha nånstans att gå till varje dag. Jag sitter ju vid samma dator och man lär känna några av de andra och det är najs. Min skräck är att någon av de som jag är som gladast att slippa ska komma in hit och också börja jobba. Då måste jag ju dra! JAG ORKAR INTE med dom mer, och det jag allra mest mår illa över är att se hur andra har överseende med dåligt beteende och hur jag blir den besvärliga i coh med att jag säger ifrån. Man har fan inte ens rätt att skydda sitt eget skinn! JAG HATAR DET!

Så nu sa min datorgranne att han ska luncha med en av dessa fantastiskt otäcka tjejer. “Vaddå den jobbiga?” sa jag avslappnat för jag har varit från dom så pass länge att jag blivit van att prata fritt, jag har ju vettiga kamrater som jag kan göra det med. “Jag tycker hon är trevlig”. Jag blir som kall i kroppen av bara tanken, jag visste faktiskt inte att den här datorgrannen och gammal klasskamrat var sådan som hade överseende med skit. Jag överreagerar säkert men, med allt som har varit med hotfulla situationer de senaste åren och min bakgrund som landsortsgangsterflickvän, JAG TAR INTE SKIT. Det är väl klart datorgrannen inte behöver tycka hon är hemsk på något sätt, han har tillhört den lilla killklicken som har kunnat stå utanför allt drama! Han behöver bara se den lismande biten, aldrig den falska och rent ut sagt elaka biten. JAG ÄR SÅ AVUNDSJUK PÅ DEN KLICKEN.

Så nu sitter jag här och slösar energi på att irritera mig på sånt här skit. Tre år av lismande och överseende och låta nån annan ta hand om skiten. Till exempel jag. Till slut var det bara mig den psykotiska tjejen, en annan givetvis, kunde prata med. Jag börjar känna att det är väldigt… beskrivande… Jag vill ju vara en sån man kan hålla i när det blåser, och är man i en psykos eller iaf jävligt nära en så blåser det som FAN, och om man mitt i den röran kan föra sig normalt med mig så är det smickrande. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera att människor i min närhet tycker det är mening att fortsätta ha nån som helst relation med en så elak människa som den första tjejen jag pratade om. Med allt som har varit jag säger det igen och sticker inte under stol med att jag är rätt bitter, jag har så jävulskt svårt att hantera när folk inte vill se skiten för lismet och TYCKSYNDOMET.

jag vill vara en naturkraft, som en orkan bara fladdra in och ösa ur det jag vill få gjort, vara trevlig på vägen för all del men sen vill jag gå hem. och känna mig nöjd.

att vara en orkanvind kräver sin kvinna, och jag tror inte jag är där än så varför kan det då inte vara okej att bara vara där och jobba som en vanlig människa? och sen gå hem och känna mig nöjd?

jag hatar känslor, hatar att känna mig nervös och tvivla. det är mest det som lockar med orkantanken tror jag, en orkan är aldrig nervös hon bara blåser omkring ursinnigt. Och hur bra är det? Men jag ÄR ursinnig!

Det är ju alltid tävling, jag måste veta mest, springa längre, ha rödare hår och ha mer sex. Men när nån himla brud blänger surt på henne, då är reflexen inte att förnöjsamt spinna som en katt, då dämpar jag reflexen att ställa mig upp på bordet och vråla “VAD GLOR DU PÅ SUBBA” och försöker istället prata med människan om så neutrala saker jag bara kan. Men vad fan glodde människan på egentligen? Vad är det för ett jävla sätt? Skärp dig!

Tävling och lojalitet, nånstans i mitten ska jag väl kunna hitta nån slags balans i den här vänskapsrelationen.

Efter att ha gått här fyra år och försökt förändra sådant ingen vill förändra skit samma om det skulle underlätta för någon, så blir jag lite förvirrad och perplex över det faktum att DET ÄR JAG SOM BESTÄMMER NU. Det är liksom meningen. Bara jag kan “rättfärdiga det i texten”! Hah! Att rättfärdiga skoj är ju min grej!

Det blåser ute, jag har lärt karln göra köttbullar och gjorde chokladbollar när jag ändå var igång, dallasljusstakarna är tända och jag vill ha te. Jag hoppas det regnar imorgon på dagen så jag får ha på mig regnkläder när jag går till universitetet för första gången på ett halvår för att jag har nåt vettigt att göra, woho!

Och min handledare är så himla pepp. “Det roligaste med ditt projekt är ju att din frågeställning inte kommer funka, du kan bara SLAKTA både din egen metod och andras, helt besinningslöst! Vad kul det ska bli!”

Och nu börjar house wives of new york också, Å BÅJJ vilken dag!!!

åh vad jag saknar klasskamrater. eller arbetskamrater snarare, men det var så länge sedan att det känns rent komiskt att önska något sådant även om jag kommer få sådana mer troligt än jag kommer få klasskamrater. men det här att gå till en plats, där människor finns som man kanske inte känner asbra men man har nån eller några man tyr sig till och så äter man lunch ihop med gud vet vem och berättar vad man gjort i helgen och sen gör man sitt och sen går man hem och får ha sitt liv i fred. dagen efter går man tillbaka… åh vad jag skulle vilja ha det nu.

då får jag väl helt enkelt ta mig i kragen och hålla reda på mina rutiner så kan jag låtsas att jag vet vad alla i datasalen heter. jag ska inte stanna hemma så här imorrn, eller jo det ska jag ju visst det för jag ska göra en massa grejer imorrn (bland annat ta emot en som ska hyra rummet med tidigare nämnd hotfull idiot-granne, hon vet att det varit problem men det känns ändå som att jag slänger en medmänniska in i en grizzlyhåla) men PÅ ONSDAG då jävlarrrrrr. Jag ser framför mig hur allt är liksom löst, och jag kan äntligen börja bygga upp de här rutinerna som jag längtar så efter!

igår hittade jag mitt livs första kantareller! jag hittade dom själv alltså, jag har ju sett kantareller förut.

(vad fint andedräkt blivit!!)