Murphylainen

häromdagen trodde jag att jag såg/hörde en gammal klasskamrat i mikrorummet och jag skojar inte, jag fick hjärtklappning. JAG ORKAR INTE, jag vill inte ha något mer att göra med några av de vidriga personligheterna som jag har fått dela bussar och vandrarhem och lektionstid och grupparbeten med.

några av oss som skriver exjobb nu har en egen datasal att jobba i, det är rätt skönt att ha nånstans att gå till varje dag. Jag sitter ju vid samma dator och man lär känna några av de andra och det är najs. Min skräck är att någon av de som jag är som gladast att slippa ska komma in hit och också börja jobba. Då måste jag ju dra! JAG ORKAR INTE med dom mer, och det jag allra mest mår illa över är att se hur andra har överseende med dåligt beteende och hur jag blir den besvärliga i coh med att jag säger ifrån. Man har fan inte ens rätt att skydda sitt eget skinn! JAG HATAR DET!

Så nu sa min datorgranne att han ska luncha med en av dessa fantastiskt otäcka tjejer. “Vaddå den jobbiga?” sa jag avslappnat för jag har varit från dom så pass länge att jag blivit van att prata fritt, jag har ju vettiga kamrater som jag kan göra det med. “Jag tycker hon är trevlig”. Jag blir som kall i kroppen av bara tanken, jag visste faktiskt inte att den här datorgrannen och gammal klasskamrat var sådan som hade överseende med skit. Jag överreagerar säkert men, med allt som har varit med hotfulla situationer de senaste åren och min bakgrund som landsortsgangsterflickvän, JAG TAR INTE SKIT. Det är väl klart datorgrannen inte behöver tycka hon är hemsk på något sätt, han har tillhört den lilla killklicken som har kunnat stå utanför allt drama! Han behöver bara se den lismande biten, aldrig den falska och rent ut sagt elaka biten. JAG ÄR SÅ AVUNDSJUK PÅ DEN KLICKEN.

Så nu sitter jag här och slösar energi på att irritera mig på sånt här skit. Tre år av lismande och överseende och låta nån annan ta hand om skiten. Till exempel jag. Till slut var det bara mig den psykotiska tjejen, en annan givetvis, kunde prata med. Jag börjar känna att det är väldigt… beskrivande… Jag vill ju vara en sån man kan hålla i när det blåser, och är man i en psykos eller iaf jävligt nära en så blåser det som FAN, och om man mitt i den röran kan föra sig normalt med mig så är det smickrande. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera att människor i min närhet tycker det är mening att fortsätta ha nån som helst relation med en så elak människa som den första tjejen jag pratade om. Med allt som har varit jag säger det igen och sticker inte under stol med att jag är rätt bitter, jag har så jävulskt svårt att hantera när folk inte vill se skiten för lismet och TYCKSYNDOMET.