Murphylainen

jag tycker det är lite intressant hur våldsamma män kan vara mjuka innerst inne, andra män gnäller på att kvinnor inte kan se förbi det men det har jag sett många bevis på att män inte kan heller. det är mänskligt att tro på sina medmänniskor, det är till och med fint. och tragiskt när det går överstyr. ännu mer tragiskt att man kan ursäkta våldsamheter med “men är snäll innerst inne”, för att sedan stämpla offren som ja vad jag nu än är stämplad som. inte är det nåt trevligt iaf.

for the record blev jag inte slagen men smockan låg i luften och jag bölade som en stucken gris när jag kommit in på mitt rum och fick tag i störningsjouren. för 112 vågar man ju inte ringa, dit ringer man ju för RIKTIGA brott.

tänk va dålig respekt vi har för hot och kränkningar i sverige. jag tänker liksom rödby. och jag tänker liksom här i min korridor, att om han provocerar mig tills jag exploderar så är det jag som får för det. man kan ta provokationen som mildrande omständighet, men det är ändå bara resultatet av provokationen – våldet – som kan straffas. att jag känner mig djupt kränkt, och det sedan rätt länge tillbaka, som skapar ilska och kränkningar åt andra hållet, som bara skapar den här jättejobbiga stämningen som man sen är helt utlämnad till att själv hantera… det kan vara så oerhört olidligt svårt att hålla sig från våld och hämndaktioner när saker och ting går för långt. jag kan förstå varför han har varit så jävla aggresiv, jag hatar också situationen men kan hantera den bättre. (nu vete fan, men det är en annan historia) jag förstår inte varför inte rättssystemet och samhället kan ha större respekt för det. för hur ont kränkningar kan göra, och vilka skador det kan ge för lång tid utan någon som helst möjlighet till upprättelse åt något håll.

alla vet hur mobbning i skolan kan skada självkänslan många år framåt för barn och unga, ändå har man i skolan inte fått resurser till att hantera det mer än med polisingripanden – om någon tar till våld eller möjligtvis förtal. nu är ju ungdomar naiva och kan förhoppningvis slänga ur sig lite mordhot som man kan anmäla, men om de inte gör det? om de bara slänger riktigt jävliga otrevligheter omkring sig?

och vad gör man om vuxna gör det? där inte friends finns, där inte arbetsmiljölagstiftningen finns eller vad den heter?

jag tycker man ska ta kränkningar på största allvar. jag tycker man ska dem på största allvar när de gäller en själv och när det gäller andra. man ska ställa upp för varandra, lägga sig i nästan snäppet för mycket. och man ska lära sig tidigt hur man gör detta, man ska lära sig hur grupptryck kan vara en BRA grej redan i tidig ålder. jag vill aldrig stänga dörren och dra igen persiennerna, inte låtsas se, jag vill aldrig talla på mina gränser och jag vill aldrig mer umgås med människor som inte har satt upp sådana gränser för sig. jag vill aldrig mer umgås med sådana som stänger dörrarna för mig när jag är i ett hörn och måste försvara mig.

små stugor i skogen långt från alla idioter är det jag pumpar mitt huvud med.

Det är alltså helt okej att objektifiera kvinnor så länge de är klädda för burleska ändamål? jag börjar bli så jävla less på den jävla burlesken. det är jättefin MJUKPORR med vackra sexiga kvinnor, men jag är fortfarande mer än bröst och strumpeband och vill inte förminskas till mjukporr sådär dagligdags.

Men vad kan man begära av en tysk schlager i Moskva. Man ska väl va tacksam för att Grekland ofta lyckas presentera lite male-sluts vilket jag tycker rör om lite i smeten.

Dessutom börjar jag bli irriterad på att vår tids pinupor inte får nån ursäkt för alla år av skamning, se tex systarna graaf, samtidigt som vi hyllar 50-talets pinupor. Och de hade det säkert ännu tuffare med dåtidens kultur än dagens pinupor, men det pratar ingen om. Det är bara slampor som huserar i slitz och starka kvinnor som skaffar sig nylonstrumpor med rand. Jag vet inte. Det här har grott i huvudet skitlänge, den jävla trenden som sköljde över oss en dag, och jag vet verkligen inte. Fröken Motvalls börjar rucka på saker inuti mig. Burlesk är väl kittlande, historien är kittlande. Det här med randen på strumpbyxan, som jag har hört MÅSTE vara rak för annars var du slampig. Det är ju kittlande med tanken på vad en man i tidsmaskin skulle säga om idag, och det är ju kittlande med ett koncept där kvinnor inte behöver göra så mycket som vi tror att vi måste göra idag för att anses jag vet inte hotta? Tror vi inte att vi är attraktiva eller söker vi en enklare erotik där vi inte måste prata vulgärt om sex för att anses moderna och frigjorda? Vill vi känna oss slampiga och åtråvärda bara på grund av vårt kön men har svårt för att låta vår inre graaf komma ut?

Jag spånar.

det är liksom på riktigt nu. kanske att jag missar en uppkörning hit eller dit, men jag kommer ju ha körkort till sommaren. det känns å ena sidan liksom pubertalt, borde jag inte vara 18 liksom, och å andra sidan så himla vuxet och riktigt. för det är så mycket annat runt omkring som börjar maka sig på plats, en vag känsla av att Det kanske ordnar sig. otäckt är det.

och jag får ångest inför saker som är planerade men inte ingår i en rutin. men förr i tiden fick jag ångest av händelser som ingick i en rutin också, som att varje dag gå till skolan, och det har jag ju blivit av med så… näemen livet är ju en kamp, kom vi ju fram till i förra inlägget. det är bara att andas och sticka och prata med kärlingar.

det var bra att jag skrev den där texten om hur ljum jag blivit. HAHA vilket skämt! jag är ju hysterisk och djupt bitter! men kanske finns där faktiskt en annan sida av mig, eftersom jag är helt säker på att jag har umgåtts med den i nästan flera dagar i sträck?

min syster ringde mig för några dagar sedan från skogen där hon stog och grät. hon var tvungen att gå till skogs för att få prata i fred, då hon bor trångt med familj. Hon bor trångt, fick bonusbarn att plötsligt ta hand om samtidigt som hon kämpar för att få jobba med sin konst. Hon sa “när ska det lugna ner sig? när får man njuta? när behöver man inte kämpa så förbaskat? livet kanske ska vara jobbigt mest hela tiden.” Det skrämmer mig så! Att det ska vara så? Jag har haft ett skitjobbigt år, samtidigt som jag för en gångs skull har fått lön för min möda. Jag kommer vidare, jag armbågar och grinar om vart annat. Men jag ser också goda resultat!

Jag svishade genom korridorer med en studievägledare en gång, eller det här var en av gångerna ska jag väl säga, och vi skulle kolla upp grejer fixa in mig styra upp och greja sånt där som jag fan alltid håller på med till min jättestora förtret, och hon sa “du är van säger du? men då blir det ju inga problem för dig att få jobb!” för är man van vid att svisha förbi och styra upp saker, tänka snabbt för att hitta lösningar så man kan få saker som man vill, då får man tydligen jobb. flexibel kanske det kallas? men jag känner mig inte flexibel, inte ett dugg. jag känner mig missunsam och svartsjuk, ALLA ANDRA GÅR DET JU SÅ MYCKET ENKLARE FÖR och det kan jag tänka trots att jag flera dagar i rad nu har fått bevis att det inte är så. Det går enkelt för väldigt få, om jag ska tvinga mig till att tänka helt objektivt och samtidigt utifrån hur jag uppfattar min omgivning. Alla har ju nåt, särskilt min vän som är i färd med att sakta rulla upp en fruktansvärt jobbig barndom som hon länge förträngt, men även hon som “alltid lyckas med allt” som hela tiden väntar på att “bluffen ska bli uppenbar” och världen ska vända sig emot henne och som nu har liknande problem som jag har. Alla har de i min bittra halva av hjärnan “mycket lättare” än vad jag har. Jag skäms för den tanken, men kan ju inte bara ignorera den!

Mina problem är ju alltid lite lite värre än alla andras. Framför allt för att det inte är synd om mig alls, jag har föräldrar som ställer upp för mig jag har jobbat upp en himla fin och stabil vänkrets jag kan tala för mig i de flesta situationer och ger enligt många ett skärpt och avslappnat intryck. Jag är fantastisk, därför är det så synd om mig för jag har ju inga riktiga problem utan bara de här problemen som jag inte borde ha eftersom jag är fantastisk. Liksom, att lärare efter det där första intrycket ändå bestämde sig för att göra mig till KorkatHopplöstFall det är inte bara oerhört sårande för någon som jag, som tycker att jag själv är så fantastisk, det är även orättvist för jag kommer aldrig kunna få må så dåligt som min vän som jag faktiskt inte vet hur hon har orkat gå till jobbet varje dag samtidigt som hon går i den där terapin som bara drar fram elände efter elände i form av gamla minnen. Hur orkar människor? Jag blir så avundsjuk, svartsjuk whatever, på att de som har det så mycket mer jobbigt än mig, verkar orka mer än mig. Mest handlar nog det här om att jag inte har hittat ett för mig acceptabelt sätt att vara ledsen och besviken på. Om jag nu blir förnärmad över att jag som är så fantastisk inte får jobb, kan jag inte bara få vara lite ledsen över det? Det får mig att känna mig väldigt oflexibel, att jag inte bara kan leva med att bli ledsen. Jag måste dessutom bli förbannad på att nån jävel gjort mig ledsen, MIG, JAG, som är fantastisk ska väl för fan inte nån göra ledsen de måste vara MONSTER!

Så om jag nu är sån där flexibel och fantastisk typ, som kan hitta lösningar… Jag tycker mig kunna se tecken på det, där andra ser en jävla massa bytande av bostadsort och bytande av planer för nästa vecka, ser jag en anpassningsförmåga och impulsivitet byggd på (en rätt tidsödande) framförhållningsförmåga. Den förmågan har räddat mig många gånger, utan den hade jag inte fått en fantastisk pojkvän och jag hade ännu inte varit klar med mitt sista år av studier och jag som är så skoltrött bevare mig. Jag kanske inte har lärt mig än hur jag ska hantera det heller, den här jävla framförhållningen och skapandet av lösningar, för det tar sån kraft att jag antagligen förväntar mig Mer än nåt så simpelt som ett positivt resultat. I efterhand märker man vad det har kostat, och då blir jag otacksam och vill ha mer. Inte bara ett exjobb som är på ett bra ställe med vad som verkar vara engagerade människor, nej jag vill ha det EXAKT som jag hade tänkt från början annars blir jag ledsen ungefär lika ledsen som en femåring. Det känns väldigt jobbigt att leka fem år samtidigt som man i bakhuvudet VET att jag är skitnöjd och nånstans säkert glad också.

Vad är det jag väntar på? Vad är det jag förväntar mig? Att vara trygg är en sak, och jag är livrädd för att tvingas söka soc-bidrag igen för det var fruktansvärt på så många plan, men jag tror att jag som min syster längtar väldigt mycket efter att kunna njuta. Jag vet inte hur det är med henne, men ingen kan nog någonsin GE mig förmågan att njuta av resultatet av mina lösningar – jag måste nog ta mig an den förmågan själv. Den förmågan kommer inte i samband med något resultat, den förmågan måste komma från mig.

Jag vet ju att jag mår bättre och kan slappna av på ett annat sätt om jag är fin i håret, till exempel. Jag vet att jag ofta mår bra om jag får sitta och sticka lite framför teven, men vågar inte ta med så mycket stickning när jag ska bort en hel månad och kämpa med nåt svårt, “för det är pinsamt med mycket packning”. GUD SÅ DUMT. Bara sådana där små detaljer, som jag offrar för jag tror att det behövs för att lösningen ska klaffa. Som att jag har dåligt samvete för att jag är klurig och snabb på besluten när det väl gäller (innan dess ett jävla velande som jag också måste lära mig hantera på ett annat sätt), så för att väga upp skammen med att få vad man vill genom att kämpa för det måste jag straffa mig själv genom att inte unna mig nåt som jag mår bra av. (Här har faktorn socialbidrag en viss inblandning iofs, men den faktorn gäller en månad av typ… några hundra?)

Om jag alltså är den där fantastiska flexibla människan, kommer det ju aldrig bli nån semester. Aldrig. Jag kommer ju alltid hitta nåt att vilja ändra på och bli förnärmad över, och jag MÅSTE hitta ett enklare sätt att hantera det på. Ihop med ett sätt att njuta av resultatet, när det går bra för det börjar det göra nu. Jag kommer inte gifta mig med kronprinsessan och för alltid vara försörjd, och det är ju himla försmädligt, men jag blir allt mer en Vuxen Människa med allt vad det innebär och det är (bör kännas som) också ett rätt betryggande resultat.

Och alltså, alla de där jag känner som kämpar från ett lägre underläge än jag, de uppskattar ju mig för att jag pumpar åt dom också. Jag lyssnar och peppar och pumpar ur mig lösningar, jag älskar det, och jag börjar just lära mig att inte sälja ut mina lösningar för billigt. Du ska vara min vän också, inte bara ta del av mina fantastiska lösningar.

Och just ja, sorgen. Min syster sörjer (men vilken böjning hörrni! har jag inte tänkt på förut, att g blir j!) att hon inte kommer kunna flytta till ett lugnare tempo och vackrare miljö i en mindre stad, jag sörjer att jag blivit så dåligt behandlad av vuxenvärlden när jag var yngre och mer förvirrad så jag lärde mig att det “nog är bäst att vara tyst” trots att jag inte alls är en speciellt tyst människa. Hur hade mitt liv sett ut, om jag inte hade behövt tysta mig? Kanske hade jag inte fått förmågan att lyssna alls, och då tappat många människors input, men jag sörjer även att jag måste tänka om, tänka positivt istället, kring så mycket. Som om det vore unikt bara för mig…

tack kära andedrakt för att jag fick skriva av mig

men nej jag glömde ju! det egentliga problemet för dagen! när man hela tiden jobbar på lösningar och knör sig förbi trassliga saker som inte passar, så blir man ju helt fel. man passar inte in. man gick inte den egentliga vägen, och man måste hålla mer koll än vanligt för den vägen man valt kan innehålla nya steg för fler än en själv. “jaha du vill göra på DET sättet! ja det går ju bra” betyder inte att de har samma prioriteringar som du. jag tycker det är skitjobbigt att behöva hålla koll på andra när jag kommit på den enda logiska lösningen, men de har ibland aldrig träffat någon som mig, i just den situationen. de kan bli förtjusta, men också helt missa detaljer som för mig är skitviktiga. jag kan aldrig slappna av mitt i en pågående lösning, jag måste lära mig det. det är inte alltid de andras fel när mina lösningar haltar, jag måste vara tydlig.

jag tror jag har blivit lite snällare. jag läser inte bloggar och tänker “KÄRRING” när jag vill vara med och är avundsjuk för att jag inte är det, jag tänker “men gu va kuuuul, jagmåsteskickaettmail/skrivaenkommentar”. det känns väldigt underligt. lite mer utrymme, lite mer energi, lite mer intressant att röra sig bland folk. (röra sig bland folk! haha! jag läser bloggar i en skrubb på landet!)

jamen det går ju bra för dig

men jag kan mer!! fast jag orkar inte! ingen har fattat det, vad jag menar, men nu är jag vuxen och kan bestämma själv. och fast det går jäääävligt trögt med satsningarna, så måste jag låta det vara så. jag känner mig själv. jag måste lita på att jag känner mig själv. det blev som jag ville i slutändan, trots att ingen ville ge mig den här lösningen från början. hehehe. är det inte fantastiskt, hur jag vann i slutändan trots allt? de där tårarna, de betydde ju nåt. de gav ju styrka, och nu laddar jag batterierna ytterligare till den dagen då jag kan återkomma och avsluta det jag påbörjade. och då JÄVLAR. utan panik, bara styrka och målmedvetenhet, stabilt liv och stabil kropp, ska jag bara ta de där kurserna igen rakt av inga special deals och jag kommer klara dom och jag kommer må bra.

och nej det har inte gått bra för mig, jag märker ju nu i slutklämmen hur man har tolkat mig som nåt jag inte är. som nåt sämre (och fy fan vilket sätt att behandla de med sämre betyg för att sen skylla på elevens inställning till sitt betyg när den känner sig dålig), och jag tänker fan inte låta mig bli stämplad som nåt sämre. det får ta den tid det tar men jag ska fan ha mina biologikurser innan jag dör – basta.

och jag vägrar. allt är bra, allt går bra, jag gör nya saker och KLARAR nya saker (alltså jag lär mig den nya sakerna och kommer nån vart) och jag borde vara så glad och lättad. jag är inte orolig så jag mår illa, det är bra, men jag är inte glad. låter mig inte vara glad av ren misstänksamhet eller helt enkelt lite genomsorgsen som inte märks när man har riktigt elände att skylla på? jag vet inte. men det är så trist och jobbigt att inte bara ÅH GUD SÅ ROLIGT ATT DET GÅR BRA, GUD SÅ SKÖNT.

jag är så avundsjuk på de där som liksom bara BLIR det dom sist gjorde och höll på med. jag måste ha nåt slags bevis att visa andra innan jag kan lita på det själv. jag har sånt fint stöd i mitt nya tillfälliga projekt, som nog går bättre än vad det känns (för jag känner ju inte lycka och välgång), och det är så fint och tryggt. jag är tacksam, jag är inte missnöjd eller ute efter nåt som kanske vore bättre, jag är bara lite ledsen att jag är sent ute (jag MÅSTE släppa de här åren av “passivitet” som jag kallar det, men jag har gjort saker även om jag varit deprimerad. Jävlar anåda vad jag har gjort saker, om än bara inom fyra väggar och inom mig själv.) och misstänksam för att det verkligen kan bli bra. dålig tilltro till mig själv och min förmåga att tro på det jag gör (fatta! dålig tilltro på att jag kan tro på det jag gör! fan). jag låter mig inte känna det jag gör, att saker kan gå bra, och så sitter jag där sedan med en färdigskriven uppsats som är skitbra och har ingen relation till det som skrivits så jag kan ställa undan lyckan för att den inte berör mig. snyggt. vad hälsosamt och peppande för framtida projekt.

skärp mig, snälla bli glad och lita på mig själv och min kraft till verk.

jag har tänkt rätt länge att jag kanske inte är så himla nojig som jag tror. att en del av det jag kallar nojor i själva verket är helt rätta antaganden. jag har till exempel antagit att jag bedöms utifrån en förmodad personlighet utifrån mina tentaresultat, som inte är så bra, och nu stämmer det helt plötsligt. jag klappar ihop en smula medans andra chockeras och blir förbannade, jag är också förbannad men mest är jag otroligt uppgiven. jag gav dom en sån stor chans, jag har gått och stampat ner mig själv och tänkt att jag har fel fel fel men jag har haft rätt hela tiden. hade jag bara litat på mig, hade någon bara vågat tro på att jag har rätt (varför skulle jag inte ha rätt? hela uni bygger ju på att hylla den bäste man behöver inte ens lägga en värdering i det) hade jag kanske kunnat hitta en väg förbi? bara då hade jag kanske kunnat hitta det där förhållningssättet som jag aldrig har fått kläm på?

varför har det varit så provocerande att säga att lärare dömer en utifrån ens tentaresultat? det säger sig ju självt?

Det som provocerar mig med de smala porriga modellerna är att vår sexualitet officiellt är mer öppen och frivillig och what not ? men så länge modellerna bara är smala och några riktigt äckligt smala, och det handlar inte om att jag kallar naturligt smala tjejer anorektiker jag menar att modeller faktiskt DÖR på grund av undernäring, så länge de är det är det ju fortfarande någon jävla annan som har bestämt vad som är sexigt och vem som får vara sexig. En smal tjej som poserar likadant som en mer fyllig porrstjärna (nåja, men hon lär ha fylliga bröst iaf), vem får mest cred? Den ena är konstnärligt avbildad, med mjölk på kroppen som ska se ut som sperma, medans den andra är snuskig och lösaktig för att inte tala om ett offer för den manliga blicken. Ahem. Och att tjejer stödjer den nya öppna porren som inte kallas porr, ser jag inte som nåt annat än när min kompis bestämde sig för att ?vara bisexuell? som ett sätt att få prata om sex som män. Hon var bara kåt som vilken 17-åring som helst men kunde inte hitta nåt annat sätt att förmedla det till omvärlden än genom att anamma ett manligt språkbruk om snyggt kvinnfolk. Det var så jävla deprimerande. Men hon kom ur det, till alla bi-/homosexuellas stora lycka hoppas jag, och började ta nakenbilder av sin pojkvän istället.

Och jag är i såklart bitter för att jag inte har stått på mig mer, att jag inte står på mig mer, för jag blir arg när tunnisar drar på sig porrpjuck som vilken självklarhet som helst. I deras värld verkar man kunna skilja på sexualitet och övrig personlighet? Jag som har kämpat i åååår för att inte känna mig som ett par vandrande brön, samtidigt som man ska vårda och odla sin sexualitet! Jag störde mig nåt så infernaliskt på hanna widell eller vad hon hette, när hon och gry körde silikon-programmet, med de urringningar och uppushade jättetuttar hon jobbade med. Men GUD så uppfriskande så här i efterhand! Nånstans vill man ju bara jävlas med de små subborna som kallar marilyn monroe tjock? Pusha upp bröna till hakan och bara “JAG HAR OCKSÅ SEX” till äcklade skapare av typ American Apparell som inte sticker under stol med att de vill ha smala, unga expediter till sina affärer och som annonserar med porrtema. Synd att programmet var så himla fånigt porrigt och idiotiskt med sina sms-analyser i grupp.

Jag har väl inte riktigt koll på vad jag vill heller. Ska jag tycka att porr hör porr till och sälj porren i särskilda butiker, eller ska jag tycka det är okej att Stockhome säljer gayporr (alltså på riktigt, det ÄR porr jag tror inte nån skulle kalla det nåt annat, det är man-on-man action och man ser många erigerade kroppsdelar) på ett bord bredvid barnleksaker och pekböcker? Och om jag tycker att porr hör till porr, får jag pusha upp mina bröst hanna widell-style sådär till vardags då?

Som avslutning vill jag tacka alla sveriges högljudda ?frigida? feminister som gör det omöjligt för företag att annonsera i sverige som de ibland gör i andra länder. Jag såg en gammal annons från H&M, från utlandet, som jag är så tacksam för att jag har sluppit se vid busshållplatsen, TACK för ett bra jobb!

efter att ha kollat på bilder från de här tre åren i Grupp mådde jag rätt dåligt, jag tyckte figuren som aldrig log nästan skrek genom skärmen (för så kollar man ju på bilder idag) JAG MÅR SÅ DÅLIGT AV ATT VARA HÄR, och om inte annat fick det mig att undra hur ingen annan kunde se. men det är ju just därför jag har mått så dåligt, det har aldrig någonsin funnits ett utrymme till att säga någonting vettigt över huvud taget.

jag vet inte hur Gruppen började, för när den började bygga upp sig bodde jag i skogen och hade nog med mitt. jag var överlycklig över att ett år efter alla andra ändå få vara med i gemenskapen, jag kommer alltid in “för sent” i gemenskaper och sammankomster och jag ville för en gångs skull vara med från början men jag är nog inte sån. och det går ju bra ändå. när de började gruppera sig och jag bodde i skogen var jag avundsjuk på det som jag kunde se lite som från sidan om, och när jag kom in i det mådde jag skit och människor vore monster om de inte ställde upp som min Grupp ställde upp för mig. Det köptes hårspännen och tröstades och lyssnades, men hade det någonsin lyssnats innan och har det någonsin lyssnats efteråt? Frågar man mig och lyssnar blir det lätt seriöst, analyserat, distanserat och väldigt ärligt. Det tror jag i alla fall. Det är sällan det har varit okej i den här Gruppen, man ska flamsa och supa och knarka. Men framför allt ska man låta andra göra vad de vill, i själva verket är det ju bara en liten liten klick som ställer sig i mitten och skriker, och de andra har hållit tyst i tre år och bara tittat, väntat på att den lilla klicken ska hoppa vidare. Jag är inte sån!! Jag vill säga “ursäkta vi höll på med nåt här kan ni ta det där skränet nån annanstans?” och jag vill att det ska vara okej att säga så. Kanske med trevligare ord iofs… Men jag tycker det är OTREVLIGT att ta plats på det sättet, jag tycker att man måste REAGERA för reagerar ingen mister vi till slut rätten att reagera och så blev det ju också. Till slut fick man höra meningar i stil med “och den jävla subban sa åt oss att sluta spela boll inomhus FASTÄN bollen aldrig studsade högre än till våra knän!”. Jag har varit tyst skitlänge, bara tagit de stora grejerna de som berör mig direkt. Det har varit skitjobbigt, faktiskt.

Olikheter har varit till för att ifrågasättas och ansättas med våldsamma protester, man säger hellre “gu va dum du är som gör så” istället för “varför gör du så?” och man nämner aldrig aldrig aldrig att man är orolig för plugget. MEN VI ÄR BÄSTA VÄNNER ALLA VI ÄR BÄSTA VÄNNER och över hälften vet att det inte är sant men ingen säger nåt.

Jag säger ifrån ibland. Jag känner mig som vadhannuänheter i torsk på tallinn, som bor med mamma och försöker rätta till saker i bussen, som alltid försöker skapa rättvisa även kallat lägger näsan i blöt. Jag känner mig som honom när den enda människa jag kan kalla subba utan att känna att det är för hårt låser sin dörr till rummet där fler får plats, måste få plats, för det är bara ett visst antal sängar på den här resan som på alla resor. Det är nåt fel på den här människan, nåt rejält som jag hoppas hon får sitta och ta itu med i terapi i flera år såsom jag har fått sitta och ta itu med min ilska gentemot såna här människor för jag har verkligen jättejättesvårt och jag tar det personligt. Hon låste sin dörr och gick därifrån, gick förbi klasskamrater med sina resväskor, som undrade vart de kunde bo. Vi kallade tillbaka låsmanikern som låtsades som ingenting, oooojdå jag missade (här missas inte ett skit, efter tre år vet vi alla att hon aldrig absolut inte MISSAR nånting), men bara står vid sin dörr och väntar på att nån annan ska ta ansvar. Det finns inte ett uns godhet i den människan, det är begravt under skit. Och jag mår liksom illa av att hon står och går runt omkring mig, och nu har det blivit allt mer klart att hon inte tilltalar mig med dåliga nyheter hur små de än är. Hon är rädd för mig! MOOOAAAHAHAAHAHA! På ett sätt är det skönt, med tanke på mina känslor gentemot henne, men på ett annat sätt är det jobbigt för Gruppen ser MIG som problemet. Eftersom jag reagerar när hon sätter igång. Jag säger NEJ, du får inte köra iväg bara för att du vill nu väntar du in alla som ska åka i din buss som du kör basta, och JAG får suckarna från de andra för det är JAG som har skapat scenen och använt den hårda tonen.

Jag har helt tappat sugen på att träffa människor, eller jag vet inte om jag har haft så mycket sug iofs jag har ju haft social fobi-känningar tidigare förstås. Jag bor i korridor och när det flyttar in nya säger jag hej och vill de prata får de gärna börja men jag startar inget för det tar energi och de är antagligen jobbiga i längden ändå. Trots detta beteende har jag fått kontakt med människor, och de är fina helt igenom! Det har varit ett otroligt tryggt och ofelbart system än så länge, jag är inte pratvägrare jag kommenterar gärna teveprogram till vem som helst råkar sitta i soffan med mig men jag skaffar fan inga kontakter. Det funkar bra i miljöer man eg inte passar så bra i, eller nåt, men vad gör jag när jag står mitt framför en tjej som verkar cool och kul och som vill bjuda med mig på saker? Jag svarar inte på sms:et när hon verkligen skickar det. Vad gör jag när en kille på seminariet ställer skitintressanta frågor som jag blir jättenyfiken på vart han får sin insikt ifrån? Jag tänker att jag ska gå fram och fråga rakt ut, och sätter mig sen som vanligt och håller tyst. Nu fixar det sig ändå, vi går i en liten klass och vi har lärt känna varann på mitt vanliga baklängesvis och jag kommer kunna ställa mina frågor. Men jag kommer inte vara i klasser i jämt, jag måste lära mig det där kallpratet och det där som gör att man reser sig upp till rasten och rör sig mot DEN MAN VILL PRATA MED och pratar med den på eget bevåg. Alla har tröstat mig under de här tre åren med att det är bra att träna sig på att hantera grupperingar gone bad och störda människor, men när kan jag lära mig att hantera VETTIGA människor??

det har gjort jätteont att alltid vara den folk blir rädda för eller hejar på (alltså som man hejar på ett lag) bara i smyg. att ingen kan vara glad för andras framgångar för de är själva så rädda för att misslyckas, när en stor del av mitt liv går ut på att identifiera framgångar en och en i taget så jag inte glömmer dom. det blir så lätt martyrbajs av alltihop, men det ÄR inte kul att vara 15 och bli utskälld av sin lärare för att ens ögon tydligen blixtrar när man blir arg och detta häver läraren ur sig genom hela klassrummet efter att man har fått tyst på en av killarna i klassen, på ett skämtsamt och roligt sätt. Min lärare var bara rädd typ jämt för mina ögon antar jag, och nu tog han för givet av ren skräck, eh, att mina ögon, som antagligen blixtrar så fort jag använder mitt intellekt vilket jag gör när jag skämtar eller är arg, var riktade mot honom. Och sen dess känns det som att det liksom bara har fortsatt. Oftast går det ju bra, men en del folk blir fan rädda för mig och en del lever ena jävligt underliga liv som jag har svårt att förstå poängen med. Du blir alkis och börjar med droger för att livet känns svårt och du river din lägenhet varje gång du är hög, det känns helt logiskt, men att stå bredvid den alkisen och hålla käften när det börjar barka åt fanders det fattar jag inte. Att vara tyst, jag förstår det verkligen inte. (Fast eh, man ska hålla tyst också. Låta folk leva sina liv, göra sina misstag. Jag är 27 mina klasskompisar fyller 23 men en av de värsta är över 40 och det handlar inte om ålder det handlar om vad man ser för “jag tar inte kontakt och jag har aldrig vänner bla bla bla” men jag har fått ta del av så många liv och jag har sett er fan i mig och jag har lärt mig så mycket i mitt liv, medans andra går genom livet skiträdda för att VAAAAAAD? Jag trodde jag var räddast!! Jag går i terapi för att hålla fobier och panikångest stången!!)