Nix

Vågar man lämna allt och flytta till en helt annan värld med någon som inte är riktigt färdig med sig själv?
Ett fantastiskt äventyr, rätt förutsättningar ekonomiskt, och någon man älskar… Men det är som en mara. Jag har aldrig aldrig varit i behov av bekräftelse så som nu. Känner inte igen mig själv alls. Jag den tuffa, som aldrig varit svartsjuk och alltid varit självständig..
Antingen älskar jag för första gången eller så är det något som inte stämmer…

Oj, samma man, samma hem, samma liv men andra problem och andra funderingar. Nästan ett år sedan min senaste text. Nu handlar det om hur man delar vardagen på 37 kvadratmeter, om jag verkligen ska flytta med till andra sidan jordklotet och vad vi ska göra i framtiden.

Trodde inte jag hade kvar platsen här men blev otroligt glad när jag såg att det fanns en liten liten plats som faktist var min. Där jag kan skriva vad som helst och ingen kommer veta det. Lättnad!

I morse klockan fem gick han ut genom dörren. Efter två veckors intensiv närvaro är tystnaden ekande. Han åkte hem till sin fru och barn i Sydafrika. Efter två veckor med champagne varje kväll, otaliga ostronlådor, fantastiska lyxrum, himmelsk sex, underbara utflykter är det tomt. Kontrasten är slående. I dag var det fiskbullar.

I dag gick han ut genom dörren och som alltid vet jag inte om och när vi ses igen. Det sliter mitt hjärta itu. I snart åtta månader har jag levt i ett konstant vakuum. All min energi har gått åt till honom. Jag sover med mobilen på kudden och det första jag gör på morgonen är att se om han meddelat sig. Underbara är de dagar när han väcker mig med ett morgonsms. Svårt är det när jag måste skicka det första en bit in på dagen.

Han fyller mitt hem med prylar, han köper dyra kläder åt mig, han fyller min mage med ostron och champagne. Han flyger från andra sidan jorden en gång i månaden för att träffa mig. Ändå känner jag mig ensam och sårbar. Ensam när vi har ändrat från att säga ?jag älskar dig? till Jag tycker om dig. Ensam när jag skickar godnatt sms som han inte svarar på. Ensam när han frågar hur jag skulle reagera om han drog tillbaka sin skilsmässa och gick tillbaka till sin fru.

Ensam när han lämnar mig klockan fem på morgonen och jag inte vet om jag får se honom igen. I åtta månader har vi hållit på i en vettlös dans. Vi har flugit runt jorden, vi har bott på de finaste hotell, vi har gråtit och skrikit och grälat. Vi har älskat vettlöst och tröstat varandra när det varit svårt. Det är en kärlekshistoria utan motsvarighet. Ändå vet jag inte hur den kommer att sluta.

Jag har lovat mig själv att inte spela spel. Jag har lovat mig själv att inte manipulera. Men hade jag följt mina impulser att varje gång jag tittar på honom berätta att jag älskar honom hade han försvunnit. Om jag hade berättat för honom att han är anledningen till alla mina sömnlösa nätter eller alla de gånger ursinnet griper tag i mig när jag tänker på min situation hade han backat för länge sedan. Han hade blivit rädd och snärjd. Han visar i handling och inte i ord.

Om en månad flyttar de tillbaka till Sverige. Efter ett halvt liv utomlands. Vi har tittat på lägenheter. Vi har diskuterat möjligheter. Jag har lagt fram hundra förslag som han anammat, tänkt igenom och förkastat. Nu är vi tillbaka på ruta ett. Han vet inte var han kommer att bo. Han vet inte vad han kommer att arbeta med. Han vet inte ens om han kan fullfölja skilsmässan. Jag känner mig ledsen, hjälplös och förbannad. Och jag måste stålsätta mig. Göra mig stark. För det är inte självklart att jag vinner det här loppet.

Samtidigt är han suverän på att plocka upp mig. Han låter mig inte falla hela vägen ner. Han släpper mig inte. Det gör mig handlingsförlamad. Jag kan inte lämna honom. Jag kan inte gå. Jag måste stanna och lida, pinas och hoppas. Jag får ta smulorna, även om de råkar heta svindyra Barbourjackor för tusentals kronor. Jag hade gärna ätit fiskbullar med honom.

Idag har mailen från medlemarna varit lite snällare. Har till och med fått beröm..Vet inte om jag är värd det men. Jag kanske väljer att hoppa av ändå. Samtidigt är det världens bästa nätverk. Och att ha i mitt CV att jag varit ordförande i den organisationen några år är absolut inte fel. Men det dränerar mig. Vet verkligen varken ut eller in..

Med kärleken är det samma. Från 0 till 100 och sedan tillbaka till 30.. Nu ligger det och skvalpar runt 50. Det jag är mest arg över är att jag kom över mina betänkligheter, gjorde mig vidöppen och sedan bara kunde se på när mattan rycktes bort under fötterna. Jag skulle stannat där jag var i oktober.
Jag skulle fortsatt vara förnuftig. Jag skulle fortsatt tänka på mig själv. Inte att det fanns en möjlighet för oss.

Han kommer att fullfölja, men kanske inte avsluta med mig..Och det är det värsta. I andra fall betygar den gifte mannen all sin kärlek men vågar inte lämna. I detta fall känns det som om han kommer att fullfölja men han betygar inte sin kärlek längre.
Så jag blev en katalysator ändå. Trots allt vi sa.

Skönt att börja skriva igen. Behöver lite struktur i mitt för tillfället otroligt turbulenta liv. Här är jag ny men tror säkert jag ska trivas. Det som upptar störst tid i mitt liv är funderandet kring den gifta man jag har förhållande till, mitt icke pengagenererande jobb, och om jag har tagit mig vatten över huvudet genom att tacka ja till ett förtroendeuppdrag som jag inte vet om jag har kompetens för. Det senaste halvåret har varit det mest intensiva i mitt liv. Undrar om 08 kommer att fortsätta i samma stil…