Pussel

Jag är så väldans trött och sur och arg på att jag aldrig får veta om jag ska bli uppsagd eller inte. Hur svårt kan det vara att bestämma en sådan sak? Och måste man säga till att man planerar för det så otroligt lång tid i förväg, så att alla måste gå runt och undra, gissa, hoppas i flera månader? Min mage har slagit bakut – varje måndag börjar det om, påminns den om vad som eventuellt väntar och skriker till. Det är inte som att min värld kommer att gå under eller ens i närheten, men jag vill veta. Jag vill kunna påverka mitt eget liv, jag vill inte behandlas på det här viset.

Tur att det finns söndagar. Tur att det finns folk som vill sjunga stämsång med mig, eller som igår för mig. Tur att vissa människor kan skriva underbara böcker som jag får låna och läsa alldeles gratis. Hoppas att det här visar sig vara veckan då vi får veta, oavsett vad vi får veta. Låt det inte hinna bli december.

Jag önskar att jag vore arton, för när jag var arton var jag intressant. Jag tyckte i alla fall själv att jag var det, och därför gick det att skriva om och stå för. Jag står fortfarande för de saker jag skrev på den tiden. Nu inser jag att ingenting är värt att nämna, ingenting skulle intressera någon annan och om jag skriver något idag kommer jag att ångra det imorgon. Jag kommer förmodligen även att ångra det här.

Insåg just att det är tio år sedan jag var arton. Så känns det inte, så känns det verkligen inte alls. Jag kommer ihåg det så väl! Allt minns jag, lika väl som jag minns det som hände vid 25.

För att göra någon nytta: Jag ser dubbla bilder över inläggen när jag surfar på datorn hemma, men inte när jag surfar annorstädes. Det börjar irritera mig.

Jag besökte Dramaten för att se en teaterföreställning. Den var bra, den var mycket bra och jag tror att det var det bästa jag hittills har sett. Jag har inte sett extremt mycket, men en del, och det här var åtminstone bättre än allt jag minns.

På hemvägen tänkte jag tankar som att jag aldrig riktigt lyckas förklara vad jag menar när jag försöker berätta något för andra. Det blir sällan som jag har tänkt mig, och ofta märker jag att mottagaren inte alls förstår. Drar jag historier blir jag självmedveten och förkortar för att inte tråka ut, vilket gör att inte ens jag hänger med. Jag tänkte också på att jag inte vet vem jag är, att jag har svårt att skilja på vad jag vill och vad jag tror att jag förväntas vilja. Fortfarande känner jag så, efter alla dessa medvetna år. Och jag vet inte vad kärlek innebär. Jag är inte säker på vilka jag har älskat och om man någonsin slutar att älska någon?

Människor gör mig trött, även människor jag gillar. Jag är verkligen ingen stor konversatör, jag svamlar mest för att slippa tystnaden, och stora doser umgänge gör mig utmattad. Jag är glad över att slippa prata i natt, jag hoppas bli ännu gladare av att springa imorgon. Sen får vi se vad som händer.

Ännu ett icke-problem, om ni vill.

Jag vill flytta. Inte just packa ner alla mina grejer, köra iväg dem någonstans och sedan packa upp dem igen; det är inte det jag drömmer om. Men det har gått ett par år nu och jag har börjat längta bort. Sedan gymnasiet har jag gjort saker i treårsperioder (eller kortare).  Efter tre år på en plats, med ett gäng och en särskild sysselsättning har jag sett till att på något sätt ta en paus, resa bort eller helt börja om på en ny kula.  Så förklarar jag min fåniga dröm om en vackrare omgivning.

Kruxet är att vår lägenhet är bra. Liten, men naggande god. Jag gillar utsikten, jag gillar ljuset. Balkongen, badkaret, hemköpet, allt. Jag saknar en diskmaskin och en sådan får tyvärr inte plats, men en stackars diskmaskin kan inte motivera en flytt. Särskilt inte som jag surfar på hemnet och drömmer om att köpa något - det kommer bli oändligt mycket dyrare än det vi har nu.  Jag känner mig så pinsam när jag gång på gång plågar sambon med beskrivningar av nya lyor jag ramlat över, för att få honom att också intressera sig. Varför denna mani? Varför kan jag inte sluta?

Min nyaste teori är att jag vill ha barn, utan att jag vet att jag vill ha det, och att jag därför känner att vi måste ha ett rum till. Att växa i. Den mest troliga anledningen, däremot,  är att jag drömmer om ett bättre liv och sätter mitt hopp till idiotiska saker som inte kommer att förbättra någonting alls. Det är jag i ett nötskal.