Jag är så väldans trött och sur och arg på att jag aldrig får veta om jag ska bli uppsagd eller inte. Hur svårt kan det vara att bestämma en sådan sak? Och måste man säga till att man planerar för det så otroligt lång tid i förväg, så att alla måste gå runt och undra, gissa, hoppas i flera månader? Min mage har slagit bakut – varje måndag börjar det om, påminns den om vad som eventuellt väntar och skriker till. Det är inte som att min värld kommer att gå under eller ens i närheten, men jag vill veta. Jag vill kunna påverka mitt eget liv, jag vill inte behandlas på det här viset.
Tur att det finns söndagar. Tur att det finns folk som vill sjunga stämsång med mig, eller som igår för mig. Tur att vissa människor kan skriva underbara böcker som jag får låna och läsa alldeles gratis. Hoppas att det här visar sig vara veckan då vi får veta, oavsett vad vi får veta. Låt det inte hinna bli december.