Sane

Vi går tills gatlyktorna försvinner långt bakom oss, det ligger ett tunt lager snö på fälten och jag ser inte riktigt vart jag ska sätta fötterna i de plöjda fårorna. Men i andra avseenden har jag sett alldeles tillräckligt. Jag är alldeles full av det. När vi är på så åker som det kan bli släpper jag hundarna som rusar iväg för att göra sig av med allt uppdämt spring. De frustar och jagar varandra och jag tar av mej mössan så håret står rakt ut och jag känner vinden och så skriker jag så högt jag kan.

Jag vrålar ett vrål.

I mörkret.

Dagfjärilar sitter i solen med utbredda vingar och de fungerar ungefär som fjälliga solpaneler, de är kallblodiga och behöver solsken för att flyga och de har munnar formade som små snablar. Nattfjärilarna däremot får flaxa sig varma för att kunna lyfta.

Flap flap

Glosfisken dog och stirrig som ett arabiskt fullblod på väg in i en svärm med bromsar gick jag längs kungsgatan bland för många ögon för trångt och för avgasigt. Laddad med ett pack fördomar och en bunt hopp. Men avig som vanligt. På sjukhuset i medicinska avdelningens överläkares sällskap hade jag veckan innan drabbats av insikten
- Gubbjävel!

I början av sommaren gick Morphling och jag genom skogen över broar under trädkronor på barrmattor i lag med glada hundar och de första myggorna låg som ett hungrigt svartdisigt töcken över Morphs begynnande flint.

-WTF, how many bites you had this far?

Med ett vegetariskt och för myggor oattraktivt blod och leende:
- None.

Eftersom jag bestämt hade fått för mig att kroniska sjukdomar går att bota om någon ger sig fan på det och att jag vägrar tillbringa resten av livet med att äta piller och skyffla upp diverse kemikalier i röven så infann sig nästa tanke:
- ALTERNATIV?

Visst såg han ut som en korsning mellan hästhandlare och bilskojare men det var så snällt på hans mottagning, inte sterilt och högar med böcker och papper. Och en receptionist med litet huvud och storblommig blus och två kvinnor i väntrummet varav den ena grät och det var okej. Homeopaten. Homoempatin.

- Allting hör ihop, sa han, jag ska hjälpa dig att må bättre på alla plan. Det kan ta tid men det här löser vi.

Flap flap

Det var så skönt att höra.

En annan skymning närmare nu har det regnat och gräset är blött, i en vattensamling i ett nerfallet hoprullat eklöv tar en insekt ett kvällsbad. Molnen har krackelerat upp himlen och i solnedgången ser de ut som fraktaler. Det droppar om hundarnas skägg. Under det psykedeliskt orangeskära går jag långt långt i aningen irriterande lite för stora gummistövlar.

Flap flap

Och så ligger den där framför mig i vätan. Ingen med koptiskt bläck tatuerad fjäril på en avskuren dansk häl men väl en fjärilsvinge. Den är mycket vacker. Jag tänker att den också heter något oerhört vackert. Jag är läkt inuti. Jag går 4 kilometer hem med en fjärilsvinge i handen.

Kålfjäril.

Sommaren äter ett par dagar kvav juli. Vi går såsiga promenader till avdankade parken, förr var där ormhus, golfbanor, miniatyrzoo med voljärer, ankor, hängbukssvin, getter och hjortar längst bort i hägnet. Det fanns lekplatser, krusiga pioner och gamla rosbuskar och annat. Nu finns ett timmerhus i ena hörnet där gulvästar från gatukontoret äter grismackor ur sina unikaboxar och en syriansk gul träkyrka med tillhörande festpaviljong och en enslig fotbollsplan och längst bort i andra hörnet dansbandspalatset. Det finns många träd, fler snår och en fasanfamilj däri. Några rejäla ärevördiga ekar och en massa förfall. Det är year of the female iron hare och vi matade dem med ekologiska rödbetor, lökar och morötter och potatisar i snön i vintras.

Snön ja.

Folk var för elaka mot djuren i parken. Slaktade ankorna brände grisarna hetsade hjortarna åt upp den 126-åriga papegojan. Jag skäms ofta över att vara människa. Från min sittpinne.

Det åskar dag efter dag utan att regna. Sen regnar det lamt och oinspirerat, sen störtar det ner ur himlen som syndafloden, jag är snöig har gröna gummistövlar höga och en rödblommig regnkappa och hundarnas tungor som skära slipsar. De orkar inte gräva efter gräsrötter, de lägger sig ner och hässjar. Två flämtande peruker i fotbollsmålet. Mina ögonlock är fuktiga och luften tränger sig på, varm och kvalmig. Regnen rensar inte.

Raggarna skränar och klirrar med bestick och porslin från lunch till midnatt, ibland ger de sig ut i den lila bilen med hajfenor, jag tror de berusar sig med mat.
De skrattar mullrande som sina egna avgasrör. Hela grannskapet luktar ömsom tändvätska och ömsom gris. Jag luktar mangold och basilika och är apocalyptisk. E som har aningen problem med auktoriteter och regelföljningar lyckas få stanna inne på centralbadsområdet med för dagen endast två varningar. Han gjorde bakåtvolt från femman. Vi firar hans ickeutslängdhet med isglass och jag gräver ner fötterna i jorden.

Den kvavaste dagen får min närmaste tystlåtne granne som spader, han super sig målmedvetet tyst full under eftermiddagen och spelar dansbansmusik samma låt om och om igen en liiiiten fiskehamn och dansar med den röda katten under sin borstiga mustasch på sin uteplats. Lasse stefanz sjunger om båten som aldrig mer ska segla på tysta mörka vatten och förutom det inte ett ljud bara svajiga tysta strumpsteg med katten i mustachfamnen.

Radhusen ligger som sardinburkar mot parkvägen. Alla har sovrumsfönstren prydligt upprullade på vid gavel, här ligger vi på lit de parade a la varma sillar på fuktiga lakan och snarkar, fiser, luktar multe och smäller mygg och öppnar i sömnen gärna ådrorna för bekväma stiliga finska eller arabiska vampyrer som inte har någon ansträngande klättring till andra våningen. Ett vampyrskutt och mitt blod är lagom kokt av cortison och tiger lillies. Av finska cellotoner, av hårga och av turkiska körsbär som jag inte bjöd gud på. Av de första stapplande zigenartonerna ur mitt durspel.

Står er håg, oh ni mörkrets makters bloddrickande midnattens vidunder till vegetariskt ofta ursinnigt blod kliniskt galet så är det här jag är. Eller står det till mersvenskt grisätarblod.

Vilket som, men se upp för Gud.

Han slåss med humlestörar.

- Det är alla barns RÄTTIGHET att gå i skolan, säger politikern på tv och ser allvarligt nöjd ut.

Jaha ja, att kalla skyldigheter rättigheter. Skuldbelagda lagenliga bestämmande rättigheter. Plikt & huld rosig skuld. Man föds spikrakt in i mallarna. Tjoff liksom.

Om ljudet är avstängt när politiker pratar i tv syns tydligt att de som lyckas bäst med sina karriärer är de som ser självgodast ut efter vad dom än kläckt ur sej. Smutskastningar, obesvarade frågor, kriser klyschor väder eller politiska genialiteter. Bara ler smugt förnöjt och självberömmande efter alla uttalanden och strax kan de stå på ett spikrakt ben partitoppade och oövergalda!

Jag är skovsjuk sedan månader tillbaka, somatiskt på riktigt sen åratal kroniskt sjuk, inflammationer härjar och ingenting läker. Läker jag späker och bräker. Matt. Den tröttaste geten i hagen. Läkaren säger att medicinerna hjälper dom SKA hjälpa ta bort symptomen. Ingenting hjälper. Bärpåsar med mediciner. Frikort överallt. Avtar aningen sen börjas det om med förnyad inflammatorisk envishet.

Undersökningar. Längre in lirkar och vränger. Jag är en flerställig luftmadrass som har ont. Det kan vara stress säger expertiske luddläkaren, det är bara tjugefem centimeter medelsvår nu. Jag har skalat bort all stress som står i min makt säger jag.

å han ba: – Haha, jag tror dej inte.

å jag ba: – Kanhända att jag skriker rakt ut och klipper till dej om du inte låter resten av mina centimetrar får förbli osedda.

Han suckar vant. Han liknar omslagsfiguren på serietidningen Mad. Det känns bättre om du andas, säger han vänligt. Jag har glömt hur man andas jag andas först när meterlångt monterade kamerajäveln inlirkad medelst luftinpumpning är utlirkad. Jag såg mitt inre i färg vackert rödflammigt rosigt inflammerat på storbildstv på väggen framför mig. Det kan vara vad som helst som gör att det bryter ut för det finns inga funna eller givna orsaker säger läkaren å läkekonstens vägnar. Vad som helst.

Jag tänker efter och jag tror att jag tror på orsaker.

Hälsokostaffären säger att läkare är livsfarliga. Jag kan ha alla möjliga obalanser. Jag provar allt. Utesluter det mesta. Alla koster, alla piller alla rövmediciner i världen. Mest är jag matt. Kanske är det bara tid som behövs. En halvårs tupplur. Hönslur. Större bur med tillgång till frigående utomhus. Odelad pinne.

Så jag sitter en del i väntrum mellan prover och hitochdit. I väntrum finns tidningar på hög. Efter en tiominutersväntan och likalång bläddring i veckomagasin med inriktning mot femininer kan jag om jag har lust konstatera mej reducerad till felkroppad lite gäddhängd facksorterad och mycket åldersbestämd men med visst hopp för det står att “50 är det nya 40″. Puh. Fast när jag tänker efter har jag ingen aning om vad det gamla 40 var och när jag tänker efter ännu mer vet jag inte exakt hur gammal jag är. Jag får fråga mamma tänker jag eftersom jag inte heller kan räkna trots mina nio skolrättighetsår. Tydligen har jag efter vilandet gömmandet flyendet finnandet farmandet i Azeroth glömt bort vilket år jag är född. Efterblivet ostajlad. Och för evigt “före”. Tur att jag har en almanacka en tidsmall så jag i allfall är så att jag vet att jag finns.

Allt jag fordom gjorde för jag trodde.

Jag blir matt av den tanken också. Ytan som aldrig hjälpte aldrig nådde aldrig in.

Bedömd. Beomattfåblidömd. Görommig. Förjagstårinteut.

För det är det där med att allt ska bli bedömt, vägt och indelat. Mallat. Effektivast möjligt. Fult snyggt felt rätt rött inne bra bäst snabbast rikast. Passande. Attraktivt. Mest skönsjungande. Dummast. Fetast. Tävla i bröllop. Fetmarally. Mobbnings-vm. Lytesgullighet. Och så talangerna. Ja hurra vad alla är bra på nåt visa upp det i tv bara hurra tävla tävla men det väger knappast upp alla fel alla har hurra. Hånhurra. Köp mer, omformulera lycklighetsfaktorn, ny klänning röda träskor en pittblå Hummer med skottsäkra rutor. En norsk oljesoffa, en bättre utbildning en ny frisyr bara den yttre rörelsen omformandet räknas. Och rada upp dom bara, dom utan minsta uns självinsikt. Oss. Rada upp andra i soffan att röras till någon slags känsla. Mata alla! Skräms lite. Injicera narkolepsi. Ät mer normer. Ät rätt. Bedöm allt. Applådera dom töntgulliga lyckliga sen gör om dom låt inte fulheten töntigheten avarten bestå. Låt inget bestå. Låt inget bara vara. Gör om allt jämt. Rotation. Konsumtion. Känn dig fin. Föralldel ganska likformigt fin. Men fin. Unna dig. Ur worth it ffs.

Nej Ivan, störst av allt är nog inte kärleken. Inte kapitalet. Inte närheten. Inte ansvaret. Inte frikorten. Inte rättigheterna. Kanske friheten om man äger en annars öde ö. Inte orsakerna eller kanske orsakerna. Inte väntrumsväntande trots sekatör och frökatalog i tantväskan. Inte ytan.

Störst av allt.

Jag åker dimblått till tandläkaren, lite med andan fastnad i bröstet lite sen för på radhusgården satt en gubbjävel uppflugen i en maskinkorg med en elektrisk motorsåg och en fjärrkontroll och hissade sig upp och ner och styckade det fantastiska japanska körsbärsträdet som nyss blommade som ett surrande skärt sagomoln mot den vårblå himlen och sedan strödde sina blomblad så vi gick som på rosa kronbladsmattor i veckor efteråt. Det står två tonårstjejer och stirrar på styckningen. Dom puffar på varandra och en av dem suger på en hårslinga. Styckmördaren har krulligt ljust hår som en amorin under sin satans plasthjälm och sådana armmuskler dom får av timtals träning med skivstänger. Gren efter gren faller till marken och jag tappar andan av sorg och känner mej urtidsledsen. Det fina trädet i bitar.

Maskiner.

Vid biljettautomaten under ett rönnbärsträd på tandläkarparkeringen står två gubbjävlar i businessutstyrsel före mej och försöker lista ut hur de ska betala för biljetten med sina kreditkort. Ingen av dem lyckas och de pratar högt för att dölja hur de inte kan. Omochomigen. Till slut trycker jag mej in mellan dem och drar mitt visakort och trycker på den ena av de två svårförstådda mystiska knapparna. Jag plockar ut biljetten och sträcker fram den mot den ena gubben. Han har babyblå skjorta och en ful slipsjävel under sin kavaj. Han klipper med ögonlocken och jag tror han försöker se gullig ut. Han är ganska skär om kinderna.
- Nejnej inte kan jag ta emot biljett öh pengar av en vilt främmande kvinna.
- Alla kvinner kommer dig alltid att vara vilt främmande, säger jag avigt artigt. Ta biljettjäveln för i helvete bara.

Överallt finns dom.

Han tar biljetten. Jag tittar inte på honom och köper en biljett till min egen dimblå. I tandläkaruppgången renoveras det under mycket skrän. Någon maskin står och dundrar. Tre dammiga gubbjävlar river gammal träinredning och kastar det nerför marmortrappan. Den är sprucken på flera ställen. Spricker mer. Trilobiterna i marmorn gråter. Gubbarna vrålsjunger högt någonting jag aldrig hört förut och går med brakande oväsen lös på gamla trädörrar och karmar.

Förstör.

Jag skyndar mej uppför trappan och in i väntrummet, därinne finns det växter och snälla tanttidningar och solen skiner ljust blommigt genom mönstrade gardiner. Dörren öppnas och där står min tandläkare mjuk under sitt permanentade grånade hår med sina linjer rynkor.

Hon ler.