Sane

Vi går tills gatlyktorna försvinner långt bakom oss, det ligger ett tunt lager snö på fälten och jag ser inte riktigt vart jag ska sätta fötterna i de plöjda fårorna. Men i andra avseenden har jag sett alldeles tillräckligt. Jag är alldeles full av det. När vi är på så åker som det kan bli släpper jag hundarna som rusar iväg för att göra sig av med allt uppdämt spring. De frustar och jagar varandra och jag tar av mej mössan så håret står rakt ut och jag känner vinden och så skriker jag så högt jag kan.

Jag vrålar ett vrål.

I mörkret.