Sane

Tidigt innan frosten slunkit undan gick vi längs spårvagnspåret som delar området i upper och lower i alliance och horde i öst och väst i snörpiga miner och krossat fyllbrölglas i prydliga rabatter och uteplatser som sophögar i mycket fisförnämt och i allt annat tänkbart. Något väldigt bjärt och alldeles onaturligt rosa kom flygande och jag såg hela överkolorerade fågelbokens alla flygare men ingen. Ingen från där.

Det rosa flygande, en ur påskris knyckt fjäder, dalade ner mot asfalten och hon som haft den i näbben dök efter och tog ett nytt fågelandetag och ett bättre tag, ett gråsparvstag.

Radhusområdet på morgonen. Från hönsburens lyhörda galet överkänsliga psykotiska instängda varande till radhus, jo för jag bor i radhus nu. Det bästa med att bo i radhus är själva huset för jag älskar huset jag älskar väl alltid hus och min jordade blommiga kammare med snedtak. Himmel och träd att vakna till och inga cigarettpappersväggar och den av plank omgärdade bakgården där vårbruket stockrosorna och mangold och ekologiska citrontanter spränger yta dagligdags. Och närhet till grusväg och skogar där ormbunkarna nyvaket ringlar ut sej en liten bit varje promenad för ekorren med lila päls och det sovande rådjuret vid bergets fot.

Det bästa som kan sägas om grannskapet är att det finns kungsliljor, krollliljor, pärlhyacinter, tulpaner i tusen färger och blommande träd. Magnolia. Körsbär. Spirea. Om grannarna säger jag inget.

Än.

Jag är bättre med hundar än med folk. Jag är bättre med träd än med folk. Att det finns fler vitsippor i morgonskogen än folk i hela länet. Jag är bäst i stövlar på en åker alldeles regnad bombad med glada svansar med livet med jordelivet med getter i ett hemgrävt dike långtborttillskogs.

Vägen dit är visst evig.

Jag står på raggsocksfötter i köket och diskar och lyssnar på p1. Den här sommaren har jag bland tusen annat letat dumhetens ursprung. Jag har religionsforskat och läst fnoskigt, förryckt och skrämmande dumheter i bland annat bibeln och i en moské många mil härifrån har människor jag känner stått på knä i gryningen idag med pannan mot golvet och bett för mänskligheten och försökt rena sitt sinne från avundsjuka, girighet, dumhet och ilska.

Det ligger en självdöd geting på radion på fönsterblecket och inifrån den rapporteras det om väckelsmöten i New York, om islamofobi, dumhet, girighet och ilska. Om att förbjuda heltäckande slöjor. Om inkokt hat. Obama har tagit semester under ramadan vilket förstås betyder att han är muslim och är han muslim är han såklart terrorist och Obama som namn är ju så snarlikt Usama!

Har det alltid varit rangordning? Grupper mot grupper. Ledare inom grupper. Platser inom grupper under ledaren. Panikskrikare mot förklarare. Skägg mot tuttar. Botox mot hemvävd vadmal. Äggskallar mot zinskallar. Horor mot horgubbar och vem kom egentligen först av just dom? Måste alla alltid jämt alltid ha någon att slå på för att rättfärdiga sitt eget varande? Måste vi alltid veta bättre och ha större rätt att finnas till än grannarna, än kvinnorna, än alkisarna eller muslimerna?  Och måste jag alltid leva på häpet avstånd iakttagande betraktande med egen såsfilosofi där jag idiotförklarar hela alltihopet?

Jo, det är nog bäst att informera världen om den inre paniken, om rädslan för “di andra” och att hålla tjäran kokande och plocka hönsen i förberedande syfte.

Från vingligt knasig till travande fotriktig. Från löskokt till inlagd. Från molotovstirader till lobotomicharader. Från heligt knasig till knappt hel via knästrumpor som kasar ner och lägger sig som en korv runt foten i stöveln . Stövlar. Bövlar.

Från bövlig till ingenting ingenstans inte alls inte inte INTE mer nu. Från nervvrak via nerlagd till lagervara med kort stubin och långt datum. Från svamlig slampa till slapp rumpa. Från ambulerande utryckt till intryckt fimbulvintermupp.

Från konstapel Fitta till fröken  fett Fisljummen lagomig.

Jag?

Ne-hej!

Jorå, jag finns kvar och gummistövlar har jag fortfarande ofta och älskar fortfarande grönt skimmer och i början av året var jag trött trött efter många år av S J U K så jag skaffade hund. Första hunden valde jag och lilla E och den andra hunden valde mig och det var en märklig och skön upplevelse. Så nu har jag två håriga härliga av en ras som formats av naturen de levt i utan att människor lagt sig i för mycket och idag har vi varit på hundutställning som är ganska outforskad mark för mig . En liten värld i världen med konkurrens, draman, intriger och ganska mycket skratt och sammanhållning också och jag  var helt urlakad av allt nytt, alla ylanden, alla intryck, alla olika energier som blandas, min nervositet och senare mod att kliva ut i den där ringen och försöka visa upp min hund på bästa sätt.

Well det gick över förväntan och jag kommer förmodligen att bli en kvinnlig variant av pudelmannen i Hammarkullen om ett antal år eller inte alls och snart kommer jag få besked om min utan mellanhänder importerade håriga prins får komma hit och jag går fortfarande med Gud i muttrande släptåg och är fortfarande älva och mage på skullcrusher men inte så frevent eftersom jag hoppar över diken, plockar frön ur pälsar och kontorsmiljö och programmering har jag lämnat långt bakom och istället grävt ner fingrar i jord och planterat, plockat, rensat och skördat. Och smickrad är jag över att finnas kvar fastän jag varit inaktiv.

Hellu igen!