Världens minsta isbrytare
March 14th, 2010, 6 Comments
Hon kom med våren, den första dagen med tö.
Inte för att jag begriper vad jag sysslat med i de trettio år jag suttit av innan år noll.
(..om inte detta är en post om möten mellan människa och människa så vet jag inte.)
Jag är så trött
February 12th, 2010, 1 Comment
Så less. Less på att vara den som är fångad i kroppen, less på att vara den som är fångad hemma, less på att vara den som inte kan välja. Less på att vara den vackert får finna sig och helst ska göra det med ett välsignat litet leende på läpparna.
27 dagar kvar till beräknad nedkomst. Ett helt liv.
Make do
September 25th, 2009, 3 Comments
Det blev inte som jag tänkt. Igen. Man kanske skulle sluta tänka, helt enkelt.
Det som skulle ha varit den fjärde terminen blev ett studieuppehåll. Det som skulle ha varit min rara mammafamilj var ett garn jag fick klippa sönder för att komma ur. Det som skulle varit ett uppbrott och en nystart blev en sammansmältning och en.. nystart. Det som skulle ha varit en dåsig bakfyllesömn i ett tält blev ett svettigt, småfumligt sommarnattsknull. Det som jag trodde var stress, en annalkande vägg att gå in i, en vag men bekant doft av rökskadad, utbränd människa visade sig vara ett barn.
Jag, som efter alla svårigheter längtat så, ville kväva mig själv med godispappret jag höll i handen när C berättade vad som stod på stickan. Han, som sagt att han kanske aldrig ville, la sig hos mig på golvet, kramade mig med hela kroppen och skrattade. Och skrattade. Och skrattade. Och sa att han inte visste vilka beslut jag ville fatta, men att han ville göra det här. Det var, på sätt och vis, mer hårdsmält än graviditetsbeskedet i sig.
Nu tipp-tipp-tappar det i min mage. Jag börjar bli tjock. På torsdag morgon ska vi på ultraljud. Senare samma dag går flyttlasset. Framför mig finns inget jag någonsin kunnat förutse.. och jag är så dum att jag tror på det jag gör.
I förrförrgår
January 5th, 2009, 4 Comments
..var jag och hälsade på min nya släktmedlem. Han heter Melker, har Stig-Helmertofs och kan gurgla och bajsa och veva med armarna. En väldigt fin liten kis. Jag höll honom inte så mycket, ett par minuter bara. Men soffan var trång och när han låg i sin mors eller sin mosters famn kunde han ändå trumma med sina små tår på mina ben.
Jag satt alldeles stilla i tre timmar. När jag reste på mig sträckte det i bröstvårtorna, och när jag på toaletten gluttade i BHn hade jag läckt och liksom torkat fast i tyget. Det är snart två år sedan jag hade mitt senaste och förhoppningsvis sista missfall, ändå gör min kropp så här så fort jag kommer i närheten av ett spädbarn.
Jag åkte hem och grät i kudden. Min kille satte sig bredvid och klappade lite sådär som människor gör när de vill men inte riktigt begriper. “Är du trött?”, frågade han. “Jättetrött”, sa jag. “För att du träffat en bebis?” “För att jag träffat en bebis”. Sen grät jag mer och berättade om tuttläckaget och om att inte har några försvar mot så små monster som spädisar. Hjärtesorg, Döden och Skatterna, visst. Men spenvarma ungar kommer åt mig.
“Äh”, sa han. “Det gör väl inget” och “Med så mycket lustiga saker vi har för oss kommer det väl bara ploppa ut en unge efter någon dag då vi fått för oss att pröva något nytt och testar vaginalsex”.
Säga vad man vill om den finkänsligheten, men karln kan konsten att distrahera vilken sorgfågel som helst.
Det går faktiskt inte
January 4th, 2009, Comments Off
att ligga på sofflocket och dra sig i snoppen hela dagarna, och känna sig nöjd med att inget händer. Förr eller senare skrumpnar man. I synnerhet om man dragit sig i snoppen så länge att man får stora skälvan av att tänka på hur hemskt det vore om någon assisterade en i lemasandet då och då.
Julen kom och gick och det var gott. Nyår var långt ifrån sådär som man inbillar sig att det kan kännas, men för att vara en djävla skithögtid var det riktigt mysigt. Min svägerska och jag delade på en flaska champagne i stallet, blev lika jästa som inkokta päron och lekte Yogande Hammerfallmedlemmen tills ljumskarna nästan sprack.
Det är 12 grader kallt och snödjupet är väl en sisådär 20 centimeter. Vargen är i sin lya och jag i mitt torp. Vi har spenderat de tre senaste veckorna tillsammans, och det är skönt att vara själv men tomt utan ljuden luften med husdammet gör när den makligt rör sig runt en annan kropp.
