tiiin

Jag funderar över att minnas. Spara saker och skriva ned händelser för att minnas dem. Konversationer. Vad sa vi egentligen? Fotografier. Vad var det egentligen som precis hade hänt när jag tog det är fotot? Borde man skriva ned det? Kommer jag sörja sedan, över att jag har glömt? Vad vi sa, vad vi åt, vart vi gick. Kan man lita på att man kommer minnas det viktiga? För om man glömmer det, så var det inte så viktigt … Eller?

Det är dumt förstås att jag oroar mig över en sådan här sak. Jag tror att jag samlar minnen lika bra som någon annan, kanske bättre. I dagböcker och bilder och anteckningsböcker. Alltihop i en himla oreda förstås, men ändå, någonstans finns det där. Fast i ärlighetens namn skriver jag för lite i min anteckningsbok nuförtiden. Om processen. Min utveckling. Som jag gjorde förr. Eller nej, det gör jag visst inte. Jag går ju inte tillbaka i de gamla anteckningsböckerna och tittar; de är till för nuet, för just den stund jag ägnar åt skrivandet. Och om jag inte skriver nu, så är det för att jag inte behöver den stunden.

Inte så mycket att reda ut nu längre, kanske.

Jädrar vad skönt det är att vara förbi tonåren.

Jag var på Kristofer Åström-konsert igår förresten, på tal om tonåren. Tillbaka till 2001 på en halv sekund. Poor Young Man’s Heart spelade han, kan ni tänka er! Jag satt och skrattade under hela låten, av den där bubbliga lyckan som blir av att minnas. Hultsfred 2001. Så jävla mycket galenskaper. Och ingenting ångrar jag. Gymnasiet. (Hur orkade man? Hur tusan orkade jag?)

Än så länge minns jag i alla fall det viktiga. Det som bubblar och det som inte gjorde det …

Och om jag sörjer om tio år för att jag inte har några prydliga fotoalbum (har folk fortfarande fotoalbum? Är det bara jag som låter bilderna samlas i hög på datorn?) väl ta det då.

Trollhättan alltså, igen. Ingen annan är förvånad, ingen som läst min fotoblogg, ingen av våra klasskamrater, men jag, jag är helt slagen, slagen med häpnad. Hur mycket man än hoppas  - det här hade jag inte trott. Och ändå står det ju där, i varje inlägg jag skrivit här sedan i höstas (och det är ju inte så många, men likväl står det där; för hundrade gången tänker jag att jag borde tvinga mig att skriva oftare. Inte för skrivandet i stundens skull utan för att kunna gå tillbaka. Det är så vansinnigt givande och inte så sällan förvånande – jaha, var det så jag kände – redan då? Redan då). Viktor.

Vi går ut och går, lagom vid fyra-halv fem har vi masat oss upp ur sängen och duschat. I fyra timmar kliver vi omkring bland slussar och fall. Lika slagen är jag nu, av hur vansinnigt vackert det är här. Tråkigt, har jag hört, av klasskamrater på musikhögskolan som vuxit upp här och inte dröjt en extra dag med att flytta härifrån så fort de bara kunde. Det är möjligt, men jag tänker ju inte heller flytta hit: jag är gäst, på semester, bortrest. Det här är som att åka till landet för mig. Ta tåget hit, installera mig i det här lilla röda huset som är ett av mina favorithus i världen, bli vansinnigt bortskämd, rostat bröd med körsbärstomater får jag på frukostbricka i sängen, och jag är glad att vi inte behöver träffa någon, för ingen hade stått ut med oss just nu. Jag hade då rakt inte stått ut med oss om jag varit någon annan. Men jag är mitt i det, den här första omvälvande, riktigt läskigt gripande kärleken. Vad som händer sedan vet ingen.

Herreminje, jag gick vidare till andra provet! Jag bryr mig nästan inte om hur det går härifrån, jag vet ju ändå att jag kommer trivas på Ljungskile ett år till. Men åh, vad jag är glad och stolt, något måste de ju ha hört i min röst, då. Tio tar de vidare av de 108 som sökte i år. Ja, hjälp. Och jag kan inte låta bli att känna mig så speciell, att jag faktiskt gör det här, att jag gör godkända L-prov i både klassisk sång och jazzsång, det är inte så vanligt. Att jag vågar! Att jag klarar det! Och vilken fantastisk sångpedagog jag kommer bli!

Trollhättan. För ett halvår sedan hade jag aldrig ens varit här; nu är det en trygghet. Jag vaknar tidigare förstås som jag alltid gör, letar upp en bok ur bokhyllan, kryper upp i soffhörnet och läser i ett par timmar, tidigast nio vet jag att det är någon idé att väcka Viktor, så jag väntar till halv tio innan jag stryker honom över ryggen. Vi skruvar upp en garderob åt hans mamma, tar en promenad, slarvar ihop middag av vad som finns. Det är så enkelt, så oerhört enkelt och lyckligt.

Det är sportlov från folkhögskolan och jag tänker på mina musikhögskolesökningar nästa vecka. Att det skulle hit, att jag skulle hit, det visste jag inte. Men det är likt mig: att vilja allt. Klassisk linje har jag kommit in på, den gången för fyra år sedan, nu vill jag sjunga jazz. Inte istället, utan också. Inte för att jag aldrig blir nöjd, utan för att jag vill allt, allt som berikar … Åh, den där känslan av att lära sig! Efter musikteorilektionen härom veckan bara stod jag och skrattade för att det är en så rent fysisk känsla, den när det faller på plats. Den av att förstå, verkligen förstå. Att alla bitar jag tidigare haft – de har simmat runt någonstans ovanför huvudet på mig – små bitar av kunskap, som fastnat på musikhögskolan, på min förra folkhögskola eller rentav på gymnasiet, fast jag trodde att jag knappt lärde mig något alls då – nu plockar jag ned dem, en i taget, och sätter in dem på rätt plats i mönstret. Mönstret som jag plötsligt ser, jag som trodde att jag aldrig ens skulle kunna höra vad som var grundton i ackordet. Jag är så stolt nu, och han som lärt mig alltihop, suttit med sitt tålamod och min frustration, är ännu stoltare, det ser jag nog. Och det är så mycket kvar, och det är det allra bästa.

Och sökningarna? Nej, jag kommer nog inte in, inte i år, men jag söker, och det är en prestation i sig. Men jag vet nog redan att jag allra helst vill gå kvar ett år, till min mammas förtvivlan, mina vänners halvt dolda oförståelse och min egen stora lycka.

Höstregnen. Jag blir nästan förvånad när jag är i stan och måste gå upp tidigt på morgonen och allt är mörkt och ruschligt; här uppe på skolan är vi så ombonade, visst går man mellan huset där jag bor och huset med matsalen och huset med biblioteket och de små husen med replokalerna, men man hoppar i sina stövlar och drar på sig regnjackan och går först - snart har man glömt att man alls behövde gå ut. Och när det håller upp för ett ögonblick tar man en kort promenad, andas.

Jag vaknade orolig; orolig över den framtida arbetslösheten fast det är flera år kvar tills jag har min examen, orolig över sommarjobbsbristen och sparpengarna jag lever på nu och som tar slut, långsamt, men de tar ju slut. Ja, hur kan jag vara så ansvarslös, frågar jag mig själv när jag sitter på tåget, leva upp mina sparpengar på det här viset för att kunna få fler år på folkis än CSN ger en lov till, mina sparpengar som jag väl skulle ha till något viktigt, och det här leder ju inte ens till något? Arbetslös musiker? Jag vet inte vad som kommer av detta. Jag vet bara hur jag trivs, åh, hur jag trivs, och hur jag inte vill byta detta mot något. Är det det man ska lägga sina sparpengar på? Att vara lycklig? Ska jag ångra mig sedan, när de är slut? Eller ska jag glädjas åt att jag gjort det vettigaste vettiga av mina pengar? Lyckan. I den mån den kan köpas för pengar så gör jag det nu. Jag köper tiden här, gehöret, filmerna på kvällarna och festerna, att vakna utsövd, kommunikationen med mina bandmedlemmar, ackorden jag plötsligt hittar och modet att improvisera, modet som inte fanns förut.

“Men ‘gumman’ är det finaste man kan säga till någon i Trollhättan”, säger han och jag skrattar åt hur bonnig han är; gumman kan han få kalla mig, men inte stumpan, det tål jag inte. “Hjärtat” gillar jag bäst, det är när jag är sorgsen och kryper in i hans famn, mitt på gårdsplanen till exempel eller i stian, sent, när vi har duospelat eller skrivit en låt. Och ibland när man har varit hemma på helgen och inte riktigt vill låtsas om att man har hunnit sakna varandra.

Man har ätit quornfiléer och rotsaker i ugn som man lagar tillsammans, man diskar sin tallrik, sina bestick, sitt glas och någon av ugnsformarna. Man är tillbaka på folkhögskolan efter ett guldkantat höstlov. Vännerna, de fina, fina vännerna, hemma såväl som här. Åse har inte kommit än, men Viktor träffade jag på perrongen, och jag ser på hans ögon, hans ansikte, hans armar att han är lika glad att träffa mig som jag är honom. Att man kan få hitta sådana människor …! Det blir intriger här, och skvaller, och varje gång något kommer upp märker jag att jag blir vuxnare – att jag står över det (!), att jag inte behöver skvallra längre, att jag mår så mycket bättre. Att jag duger, i mig själv. Att jag blir så bekräftad här, alldeles utan att leta efter det.

Man har dansat blues på lördagsswingen och blivit svag i knäna, mjuk i hjärtat och fnittrig i magen, det bubblar i kroppsdelarna, man flyter ihop med sig själv och sin danspartner, i tiominuterslåtar, och ändå tar de slut för fort - men det är ju inte sista gången man får dansa. Man ska krypa ihop i sitt rum och läsa andra Twilight-boken och klockan åtta ska vi se på Anastasia, i mitt kök tror jag för ovanlighetens skull för i det andra håller de på att byta ut ett fönster och det drar kallt fast man har filtar över sig. Och jag är så fantastiskt lycklig över det man har. Det säger ju folk, att man inte hade vett att ta vara på det goda medan man hade det. Det gäller inte mig, ärligt kan jag säga att det inte gäller mig. Jag njuter av varje andetag som är såhär lyckligt. Och att detta är min vanlighet och min vardag är det allra största.

Vi kom att prata om egenskaper i bilen på väg till IKEA (jag skulle förstås egentligen inte ha något, men följde med mest för att jag inte hade något annat för mig, och sedan kom jag ändå hem med en plastback att bära tvätt i och en badrumsmatta), och om du bara får säga en egenskap om mig, vilken skulle du säga då? Så dumt, och jag borde varit förberedd: jag borde haft min självkänsla i åtanke, jag borde slutat lyssna, jag borde alls inte frågat. Jag borde samlat ihop mig och andats djupt som jag gör när jag väntar mig obekräftelse.

De fyra första jag frågade sa envis, bestämd, målmedveten och envis. Och jag kände att jag krympte och sjönk inuti. Är det det man säger om man bara får säga en sak om mig? Är det så folk ser mig, här? Är det så folk ser mig överlag? Är det det jag är mest? Jag kan inte känna det. Visst kan jag vara envis, men inte som grund i livet. Jag ringde Åse sedan för att be henne hoppa in för mig och rigga inför onsdagsjammet eftersom jag blev sen, och frågade vad hon skulle sagt. Glad, sa hon, och det kan jag förstå: här är jag ju glad, så gott som jämt, obehärskat, fnittrigt jubelglad, alldeles för det mesta. Sedan ringde jag Johan. Han tänkte länge, och jag förstår att det var svårt för honom: han känner mig så väl, han vet fler sidor, han har sett nästan alla jag kan komma på. Kreativ, sa han. Och han menar livs-kreativ, inte bara med musiken och pysslet och det, utan kreativ i levandet. Det blev jag glad för, och jag känner mig som en kreativ människa, men ändå …

Sedan, på jammet, kurade jag ihop mig under Viktors jacka, för dörren stod öppen och det drog, och frågade. Ärlighet, sa han, utan så mycket som en sekunds betänketid, som om det var självklart, och det kändes så självklart, och det var så hemma. Och jag visste det inte förrän han sa det, men, ja, precis, kände jag, ja precis. Tack, för att det finns någon som ser mig så som jag skulle vilja bli sedd, idag. Man kan inte alltid önska sig det, man får inte alltid bli förstådd och hemma och trygg, men ibland, ibland får man vara precis den man vill vara. Man får vara så sedd.

Jag fyller snart tjugofem. Kan ni tänka er! Jag har skrivit här i sju år. Och jag känner mig äldre. Lugnare, mognare, tryggare, lyckligare, gladare; på många sätt långsammare, i tanken, inte lika snar att döma (men fortfarande ganska), inte lika impulsiv (men fortfarande ganska).

Mina jämnåriga är färdigutbildade, några har gift sig, somliga har barn (men faktiskt inga av mina nära). När jag ringde mamma och berättade att jag kommit in på folkhögskolan och skulle ta uppehåll för att börja där sa hon “nämen nu får du väl ge dig!”. Ja, kan man tycka. Men jag har ju bestämt mig: min väg är precis den jag önskar, sångpedagog ska jag bli, men inte en sådan som tappat inspirationen och intresset och blir sångpedagog bara för att man ju skulle bli det. Nu har jazzen kommit i vägen rivit ned, stormat runt och byggt upp, och det spåret måste jag följa, så länge det nu räcker. Jag blir en vidare musiker av det och en bättre sångpedagog och en lyckligare människa.

Nej, inte visste jag att det skulle bli såhär bra. När jag panikgrät, när jag kände mig ensam och oälskad. Jag gör fortfarande det, ibland, jag blir orolig, jag har problem med självkänslan. Ja, men jag kan hantera det. Jag blir bättre. Jag vet inte om jag vågade hoppas på det här stora, ljusa, lyckliga livet. Jag har inte gjort något för att förtjäna det, ingenting. Jag har haft en sådan tur. Jag har bett om hjälp och fått den.

Jag kan känna styng av saknad efter vissa vänner, som alltid. Några som jag ringt och som skulle ringt tillbaka. Några jag ringt en gång till och en gång till. Men jag kanske måste släppa taget. Jag kan undra varför andra lyckades hålla kontakten med varandra, när jag misslyckades … Gymnasiefolk, somliga internetvänner. (Tyckte de mindre om mig och mer om varandra, undrar mitt lilla lilla hjärta? Var jag mindre värd, inget att ha? Åh, mitt lilla, lilla hjärta.) Men inte kan man väl kräva av sig själv att man ska behålla alla människor man träffar, alla man någon gång har tyckt om? Det är spännande att vara i början av en kompiskrets som jag är på folkhögskolan nu. Vilka av dem kommer jag ha kvar om fem år? Kanske ingen. Det är också livet, är det inte det? Att jag får ha dem _nu_, att jag får vara tacksam för dem nu. Jag är tacksam för dem nu, liksom för varje annan vän jag har kvar, hur sällan vi än ses. Jag är så tacksam för alla som har betytt så mycket. Utan er, vad hade jag varit …!

Det här sättet att lära sig, att det är möjligt. Jag som varit så van vid att plugga in, bonka in sakerna i huvudet, för att inte misslyckas, för att få bra betyg, för att få bekräftelse, för att bli godkänd, för att duga. Att jag kommer till min sånglektion och vi sätter oss ned i köket; det har inte gått så bra, säger jag, jag låser mig, jag fastnar i texten jag ska improvisera med, säger jag. Och min sångpedagog säger Då testar vi något annat.

Va?

Hon säger att alla blommor kräver olika gödning; att det finns hur många olika metoder som helst, att metoden inte är målet. Målet är målet. Sättet att ta sig dit är individuellt.

Och jag som trott att man måste ta den väg som föreslagits. Att man måste pressa sig igenom alla hinder, jobba jobba jobba, annars är man lat, om man inte löser uppgiften, tar sig igenom hindret. Men metoden, övningarna, är ju inte målet.

Och att det är så med allt: att allting går ihop här, att varje lektion, varje övning, varje promenad strax innan vi somnar, varje konsert-DVD vi kollar på på Västkust på kvällen, varje rep och varje jam, flyter ihop och samverkar, att allting är musik. Att allt blir musik därför att jag tillåter det att bli så. Att allting passar in, som pusselbitar. Och allt vad det handlar om är detta: att bli musiker istället för sångerska. Vilken fantastisk väg det är, och vilken fantastiskt insikt. Att jag blir musiker här. Att rösten förvisso är mitt huvudinstrument, men att vara sångerskan – den där som ska stå och se söt ut och leverera en text och i bästa (?) fall bli kändis – är helt ointressant jämfört med att vara musiker, en likvärdig musiker, med ett eget tonspråk. Det är vad som händer mig här och jag vill aldrig sluta.

Och så blir jag förälskad, men det var ju inget nytt.

Förmiddag i biblioteket; vi har haft möte med musiklinjen, det är så mycket som ska planeras och ordnas, och allting krockar, mina två liv krockar, som det naturligtvis var uppenbart att de skulle göra. Konserter med musiklinjen och kammarkören samtidigt, rep med skolans jazzensembler och min egen jazzensemble samtidigt, och läxor, läxor, läxor: allt är läxor, jag gör läxor av allt, eftersom jag måste lära mig allt, och varför måste jag? För att jag vill, jag vill det så mycket. Jag känner mig inbakad i ett moln av diffusa att göra-listor som inte går att skriva ned: hur skriver man “lära mig allt” på en att göra-lista? Bryta ned det i små delar. Improvisera med text över Centerpiece. Kunna spela enkla kadenser i alla tonarter. Men var börjar man med enkla kadenser i alla tonarter? Och så är jag där igen; diffusa moln. Den diffusa känslan av att alla kan mer. Som på två sekunder leder till att jag är sämst och att ingen tycker om mig. Hur går den slutsatsen till, hur hamnar jag där? Var i mig sitter det där området? Kan man ta bort det? Min fina, fina söndagsjazz, som säger att jag måste prata med någon. Ja. Jag vet. Det är väl dags.