tiiin

Jag funderar över att minnas. Spara saker och skriva ned händelser för att minnas dem. Konversationer. Vad sa vi egentligen? Fotografier. Vad var det egentligen som precis hade hänt när jag tog det är fotot? Borde man skriva ned det? Kommer jag sörja sedan, över att jag har glömt? Vad vi sa, vad vi åt, vart vi gick. Kan man lita på att man kommer minnas det viktiga? För om man glömmer det, så var det inte så viktigt … Eller?

Det är dumt förstås att jag oroar mig över en sådan här sak. Jag tror att jag samlar minnen lika bra som någon annan, kanske bättre. I dagböcker och bilder och anteckningsböcker. Alltihop i en himla oreda förstås, men ändå, någonstans finns det där. Fast i ärlighetens namn skriver jag för lite i min anteckningsbok nuförtiden. Om processen. Min utveckling. Som jag gjorde förr. Eller nej, det gör jag visst inte. Jag går ju inte tillbaka i de gamla anteckningsböckerna och tittar; de är till för nuet, för just den stund jag ägnar åt skrivandet. Och om jag inte skriver nu, så är det för att jag inte behöver den stunden.

Inte så mycket att reda ut nu längre, kanske.

Jädrar vad skönt det är att vara förbi tonåren.

Jag var på Kristofer Åström-konsert igår förresten, på tal om tonåren. Tillbaka till 2001 på en halv sekund. Poor Young Man’s Heart spelade han, kan ni tänka er! Jag satt och skrattade under hela låten, av den där bubbliga lyckan som blir av att minnas. Hultsfred 2001. Så jävla mycket galenskaper. Och ingenting ångrar jag. Gymnasiet. (Hur orkade man? Hur tusan orkade jag?)

Än så länge minns jag i alla fall det viktiga. Det som bubblar och det som inte gjorde det …

Och om jag sörjer om tio år för att jag inte har några prydliga fotoalbum (har folk fortfarande fotoalbum? Är det bara jag som låter bilderna samlas i hög på datorn?) väl ta det då.