Inget särskilt
September 17th, 2009, 1 Comment
Ja, om man nu ska ha någon att gosa med på cafékonserterna och sena kvällarna i köket, då väljer man en som är så olik sig själv som möjligt. Bara för att slippa snacket. Jag har redan hört det pratas om: “Vadå, de där två? Nänä, de är bara gosiga personer”. Jag har gjort folkhögskolegrejen, med tillhörande skvaller, förut, och om man nu – ja, om man nu ska ha någon att gosa med (och det ska jag!), då väljer jag en som det är så osannolikt att jag någonsin skulle bli tillsammans med, att folk inte ens med sin vildaste fantasti skulle kunna para ihop oss och få det till något att skvallra om. Det finns ju gränser för hur mycket tid man vill lägga på att förklara för folk att man inte sysslar med något särskilt.
Men det finns människor som kramar mig
September 16th, 2009, No Comments
Att gå på den här folkhögskolan för mig, just nu, är att dra fram alla de mörkaste, mest inmurade, mest cementerade dålig självkänsla-bitarna i mig, de som jag har grävt ned längst in, de som jag vant mig vid allra mest och tagit för givna, de som jag lärt mig hantera och dölja; dra upp dem i ljuset, och KÖTTA KÖTTA KÖTTA. Och sen sitter jag där i strimlorna. Förvirrad, blinkande mot ljuset.
lights will guide you home
September 15th, 2009, No Comments
Saker som är värt:
Pojkarnas version av Fix You, och hur varm man blir i hjärtat av att se musiker som är så precis på rätt plats, och hur halva musiklinjen nästan satt och grät; och hur Viktor kröp in i min famn efteråt och skrattade som en katt, så glad han själv var att vara musikern på rätt plats, och vilken fantastiskt trummis han är när han gör just det; och jag säger “tänk att ha hittat någon som är lika bekräftelseberoende än jag – du röker mindre när du får såhär mycket beröm, har du märkt det?” och han säger “ja, och jag röker mindre när jag får kramas såhär mycket”. Krama mig när som helst.
Berömmet på måndagsensembletiden, hur läraren säger att han står och funderar över vad han nu ska klaga på och jag inte kan låta bli att säga “sa du inte det förra gången också?” trots att det är den hopplösa Falling Grace som ingen av oss förstår vitsen med vi spelar; jag tror nog att vi håller på att götta ihop oss, och MK och jag börjar kunna kommunicera i låtarna – jag som trodde att jag aldrig skulle lära mig att förhålla mig till jazzgitarr, var det bara två veckor sedan?
Natt i bil på helgen, den allt omvälvande tryggheten; man ska tanka och glömmer plånboken, sedan måste man ta några extra vändor; Billie the Vision lyssnar vi på och vi pratar om hur textbaserad jag är och hur han inte är det, men Kings of Convenience-referenserna går ju ändå inte att missa. Och att man inte vill komma hem och vara tvungen att kliva ur, men när man ändå gör det, somnar man lika trygg och har någon att be aftonbön med, och för.
Och på musikhögskolekursen jag läser som fristående tror jag att jag ska bli utskrattad när det är soultema, men jag lär mig och lär mig och det är inte alls så svårt som jag trodde – jag trodde att man var tvungen att ha den där fläskrösten, men det var ju fel! Nästa vecka är det country. Little Sparrow? Och pianisten är en pianist av det där slaget som man kan vara så helt trygg med – så följsam, så musikalisk. En sådan njutning att bli kompad av en sådan pianist.
Man har en ny vän, man åker tåg ihop, och det är så lätt att prata att de tre timmarna flyger iväg; man skrattar nästan åt det när folk frågar om resan gick bra, ja! Jag hade inte velat vara utan den för allt i världen. Tydligen vill hon fixa ihop mig med någon, någon sorts miljösnubbe från Karlstad? Ja inte mig emot, jag är ledig, och jag tycker om människor.
När som helst.
Lyxlivet
September 9th, 2009, 1 Comment
Jag har fått leva dubbla liv i två veckor, och det gör mig så glad och lycklig (och trött!).
Jag visste från början att jag inte skulle stå ut med att bo heltid på folkhögskolan; dels har jag gjort folkhögskolegrejen och korridorsgrejen (och alla är så unga!) och jag är alldeles van vid att styra över mig själv, men framför allt skulle det kosta för mycket at läman mitt liv i Göteborg. Mina vänner, dansen, kören; när jag flyttade till SVF för fyra år sedan (så många?) hade jag inte riktigt påbörjat ett postgymnasialt liv i Göteborg, men nu har jag det, och jag vill inte tappa det.
Samtidigt är det ingen idé att gå på folkhögskola om man bor där; i alla fall inte musik. För mycket av repandet, jammandet och socialiserandet sker på kvällarna, och om man inte lär känna folk ordentligt är det inget roligt att ha lektioner med dem på dagarna. Det är dyrt nog att gå här som det är (jag har inga folkhögskolelån kvar utan lever på sparpengar, bara för att kunna göra detta) och då har jag ingen lust att göra det halvdant.
Så jag har ett rum var i kollektivet, och jag har ett rum på folkhögskolan, och jag åker mellan dem som det passar mig. Jag siktar på att boi snitt hälften av nätterna i veckan på vardera stället. Och hittills funkar det helt fantastiskt bra. Jag kan åka hem och vara med på kören när jag vill, eller låta bli. Jag har sånglektion i stan varannan tisdag, och då kan jag sova hemma och slippa gå upp snortidigt. Jag kan tillbringa helgerna här eller hemma i lägenheten; träffa människor jag saknar, dansa lindy när jag vill det, och komma tillbaka hit och redan känna att jag fattats (!). Resan tar bara en timma, med fina, fräscha, lugna tåg. Inga jobbiga byten (som i våras, den pendligen var hemsk!), inga tråkiga bussar på vilka jag blir åksjuk av att läsa. Tågresorna gör mig glad och lugn, och jag tänker så bra på dem, mellan varje sida i boken jag läser måste jag lägga ned den en stund och fundera – inte för att jag läser så särskilt djupa böcker, utan för att det finns så många tankar att tänka … Vilket lyxliv jag lever! Efter förra årets misär tar jag mig friheten att vara precis hur glad som helst åt mitt dubbla liv.
Av de flesta får jag reaktionen “men ta uppehåll från musikhögskolan för att läsa på folkis? Du kan väl inte byta ner dig!”. Men jag byter ju inte ned mig; jag breddar mig, utvecklar mig, jag blir större åt alla håll. Växer! Det är inte bara det att jag går klassisk inriktning på musikhögskolan men går här för att lära mig sjunga jazz, även om det är den största delen; det är något annat, obestämbart. Att jag gör det jag vill. Att det kommer bli bra. Det finns plats här också för att jobba med självkänslan. Varje dag, det tunga arbetet att tro att jag duger. Men jag arbetar, och jag är lycklig.
Ja, jag kom in alltså, fast det inte verkade så. :)
Ultimatum
September 3rd, 2009, 2 Comments
“Sajten byggdes på en helg i början av augusti, 2002 som en reaktion på att ett par intressanta bloggare blivit utkastade från sina dåvarande platser.”
Seriöst? Jag trodde det var för att Surr försvann. Tänk vad man inte vet!
P.S., jag börjar skriva igen när jag får mitt riktiga namn tillbaka. Det ser ju inte klokt ut på det där viset.
uppdatering:
SKOJA! Jag hittade själv. Så nu kan jag börja skriva igen. Puh!
Om fotoprojektet, del 1
August 12th, 2009, 2 Comments
Ja. Hur väljer man en bild av någon? Jag kan ju inte ha med någon med Mia på, fast de är fina i färgerna. Jag gillade ju inte Mia. I alla fall inte sedan det blev uppenbart att hon inte gillade mig; då slutade jag försöka. Och hur väljer man bland åttio brandgula, suddiga bilder på en skrattande Lisa på en buss i Lyon, en spårvagn i Göteborg? Högst upp på Triumfbågen med suddiga ljus blinkande nedanför? Alla bilder från den tiden är suddiga. Jag har sparat dem ändå. De är fantastiska. I mitt hjärta. Och ett där Lisa och Hanna kramas. De hör ju ändå ihop, på något vis; det blir ett fullständigare porträtt av Lisa – av min Lisa, min version.
Jag finns också i många versioner …
Johannes och Robin. Ja, självklart. Ännu mer eftersom Daniel och Maria inte kunde komma; mindre konkurrens, så bisarrt! Lisa; hennes foto var svårare att redigera, men det finns sådana guldklimpar i arkivet …
Men sedan? Jag får bara ha fyra porträtt med på utställningen. det är så mycket som ska klaffa: Studioporträttet måste vara lyckat (rätt ljus, rätt uttryck, och det ska vara lätt att få rätt blekhet, eftersom det är så kort tid kvar) och jag måste ha en del att välja mellan i arkivet att komplettera med.
Och jag ska älska dem …
Fortsättning följer.
ur fjäll-loggen
August 11th, 2009, No Comments
18/7
13 kilometer. Lyxdass med frigolitsitsar både på rastplatsen och vid stugorna! Det hade jag inte väntat mig. Stugvärdarna är fantastiskt trevliga, kommer ut och möter oss, frågar varifrån vi kommer och om det har gått bra. Visst har det det. Det har varit mulet idag och ganska enformig björkskog, men vad ljuvligt det var att få kliva av tåget och få börja gå, med mina egna fötter.
19/7, eftermiddag
Lunchpaus på varsin sten i dalen mellan Giron och det där andra. Anders slår i sin flora och läser upp kunskaper om de orkidéer han sett på vägen på Johan, som lagt sig raklång i riset och vilar. Nästan molnfri himmel, en svag vind, och vi turas om att fråga oss: Kan man ha det bättre? Nej. Det kan inte bli bättre. Tomatsoppa med pasta och en kanelsnäcka till efterrätt i den glada magen. Två myggbett i pannan från igår och ett alldeles färskt på foten (såklart).
19/7, kväll
Minns detta: Lyckokänslan i att ha ätit och tvättat sig. Nudlar med torkad svamp och morot till middag – sent, vid åtta, när vi kommit fram och suttit still lite – och nu varm blåbärssoppa till kvällsmat efter ett långt bastubad. Och hela kar med varmt vatten att hälla över sig, underbart! Här fattas mig inget.
20/7
Sovsäck. Johan har smörjt in mina stackars ömma muskler med Voltaren. Vi hittade som ett horisontellt pärlband av knutor. Men så farligt ont i ryggen har jag inte. Och kängorna, de välsignade kängorna och ullstrumporna! Inte ett skav, inte en blåsa, och dagens vad (inte ett särskilt svårt vad, det är ju Kungsleden trots allt och prydliga spänger så fort det blir minsta fukt i markerna) klarade de lätt. Torra, varma fötter. Vilka prioriteringar man får här. Skönt.
Sol och medvind, lättgånget och trivsamt. Utom sista stigningen innan Tjäktjastugan, då höll jag på att misströsta, men det fanns ju choklad.
22/7
Jäääävla myggjävlar!
23/7
Jodå, visst börjar man längta efter saker. Men det är inte civilisationen, dusch och internet. Allt det finns här på Keb, men inte är det trevligt här för det! Nej, vi längtar tillbaka upp på fjället, ill fjällstugorna, där allt var trevligt, självklart och enkelt. Stämningen här är så otroligt macho – som att det är en grej att bara kunna säga att man har bestigit Kebne. Tänk att folk åker helikopter hit från Nikkaluokta för att gå toppturen och sedan åka hem igen! Nej, upp på fjället säger jag, så ni känner att ni lever!
Sortimentet i butiken formas även det därefter: dyr, prylfixerad sportutrustning som är helt onödig för den vanliga vandraren, lyxiga fotoböcker som man verkligen inte tar med sig i sin packning och souvenirer istället för vettig proviant. Ett enda vegetariskt alternativ på frystorkat hade de. Sucka mitt hjärta. Snordyrt och ovegetariskt också i restaurangen.
Nej, det är inte civilisationen, inte facebook eller folkmassor. Det är frukost med fil och müsli, min lägenhet, få smörja in ansiktet och få mina vanliga läppar tillbaka istället för dessa söndertorkade, min egen säng och strukna lakan. Det är det som ska bli skönt.
24/7
Nikkaluokta skrämmer mig. Tänk att bo här. Hellre bor jag som stugvärd i en stuga uppe på fjället, får post med snälla vandrare och lever på torrmat än försöker ha någon sorts vanligt liv här, så långt från allting som det går att komma. Nej, i den här märkliga byn vantrivs jag, till skillnad från i fjällstugorna, här kan jag inte vara lugn. Det ska bli skönt att komma hem, ändå. Men jag längtar redan till nästa års vandring. Ritsem-Vakkotavara, tror jag.
Och ullig
June 24th, 2009, 1 Comment
- Men du Johan, nu köpte jag ju sådär mycket frukt för att du också ska äta en massa frukt. Det är bra med frukt ju. Så du blir stor och stark. – Man ska inte vara stor och stark. – Nähä, vad ska man vara då? – Man ska vara lagom stor … och mjuk … Och ullig.
Alltså hur gjorde jag för att hitta honom? Och nu när vi har gjort slut, kan det verkligen finnas fler? Eller var det kört där liksom?
Funkar skitbra faktiskt
June 20th, 2009, No Comments
Det är synd att så många har så svårt att hantera detta med att Johan och jag har gjort slut men fortfarande bor ihop. Detta att det är ett kollektiv är naturligtvis en förmildrande omständighet för de flesta (de senaste månaderna har det ju bara varit vi två, men vi letar ju efter en till nu, eftersom vi har ett rum ledigt), men det räcker inte riktigt ända fram till normalt.
Jag undrar om det är den där gamla könsgrejen som spökar igen, att man inte kan ha en person av det andra könet till något annat än att vara kär i och/ eller ha sex med? Jag vet ju folk som på allvar menar att “visst, folk påstår sig vara kompisar med folk av det andra könet, men egentligen vill de bara hångla!”. Är det det där nu igen? Att folk inte kan acceptera att vi tycker jättemycket om varandra trots att vi inte är kära i varandra längre? Är det någon som känner sig hotad i sin manlighet eller kvinnlighet eller?
Folk undrar varför vi fortsätter bo ihop, och jag svarar naturligtvis att det är av samma skäl som vi flyttade ihop från början: Därför att vi tycker om varandra, trivs bra i varandras sällskap, och funkar exceptionellt bra ihop. Vi sover inte ihop längre – vi har ju lyxen att bo i en stor lägenhet, så jag bara flyttade in i ett annat rum när vi gjorde slut – eftersom vi inte är kära i varandra, men det vore ju synd att börja bråka, bli oense, såra varandra och säga upp bekantskapen bara för att man “ska” det när man gör slut.
Och så undrar ju folk vad som händer när någon av oss blir kär i någon annan. Ja, då får vi väl prata om det, säger jag, eftersom vi alltid har pratat om alltid i vårt förhållande. Varför skulle vi sluta kommunicera nu? varför skulle vi inte kunna lösa sådant som händer? Varför är utgångspunkten alltid att saker blir infekterade och elaka, om det kan undvikas?
Det här är det enda som är svårt:
1. Att vänja sig av med att ringa och säga godnatt på kvällen om någon är på något annat ställe
2. Att komma på hur jag ska prata om Johan – ibland slinter det ur mig ett litet “sambo” av vana, men han är ju inte riktigt min sambo längre … trots att vi bor ihop. Min kombo?
3. Det är lite vemodigt att vi inte höll för alltid, och sådär
Men annars funkar det skitbra faktiskt.
om fotot
June 14th, 2009, 2 Comments
Detta att jag kan få stora avundsjukemoln på vissa personer; att just hon (för det är alltid tjejer, typiskt nog) är sådär bara superbra på allt som jag håller på med eller vill hålla på med, och hon är helt fantastisk och alla gillar henne och jag vill vara hon (fast inte i hjärtat, men någonstans).
Och denna gången är det en som fotograferar. Naturligtvis! Bara för att jag har varit så nöjd och lycklig åt mitt eget fotograferande under våren; att jag har sett igenom min fotodagbok och varit så glad åt de bilder jag tar. Och så stolt, och så precis jag; att det har känts som att jag tar just precis de bilder jag ska och vill ta. Vardagen. Min. Att jag inte har behövt krångla till allt med prestationskrav har faktiskt förvånat mig – att det som jag gör har räckt för mig har varit en så ovanlig välsignelse.
Så länge det nu varade. Ja, bara för det börjar våra gemensamma vänner prata om hennes fotografi, att hon är så fantastisk, och avundsjukemolnet kastar sig över mig! Och har ni sett hennes bilder från det och det tillfället, hon är så himla grymt duktig! säger de. Varför gillar ni inte mina bilder va va va? Trots att jag har varit så nöjd med att bara gilla dem själv – att inte få så mycket uppmärksamhet; att det är sången och dansen och det som jag strävar efter att andra ska gilla – vilket ju inte heller är bra, men det var i alla fall begränsat. Nu har viruset spridit sig, tagit över mitt självförtroendes sista befästning …
Och så kommer jag hem från festen och kollar upp fotona från det där tillfället, och blir så lättad att jag bara ler och luften jag samlat pyser ur mig; rätt ut. Visst är de fina. Och så inte alls vad jag gör, så inte alls vad jag vill göra. Det finns ingenting av vardag i dem och knappt något av verklighet, och därför är de är ingenting jag strävar efter och ingenting jag behöver vara avundsjuk på. Jag uppskattar dem, det är photoshop på ett sätt som jag kan beundra på en eller ett par bilder, men inte samtliga; det är lite för iscensatt för mig. Jag var trots allt där; vet att ljuset inte var sådär. Det var verkligare. Mindre plastigt på riktigt.
Åh, vad jag trivdes med mina egna bilder när jag tänker på det: de är så simpla, mina, och så vill jag behålla det. Jag klickar ju bara, rakt upp och ned. Och jag kan absolut se vad som tilltalar med hennes foton – men jag kan se det på avstånd nu … Det rör inte mig längre. Hennes är hennes, och mitt är mitt. Inte heller på uppmärksamheten behöver jag vara avundsjuk, även om det där svarta i mig alltid vill ha den …. Jag vill ju inte ta andra foton än mina. Vill inte alls vara som hon längre. Vilken välsignelse. Att få vara nöjd med mitt.
På måndag börjar min fotokurs – jag valde den mest för att ha något att göra på dagarna så att jag inte ska gå i taket av rastlöshet, eftersom jag inte fick något sommarobb. Det ska bli spännande. Det är så mycket jag inte vet och kan, fotohistoria, teknik och studioljussättning. Och så hoppas jag på trevliga klasskamrater.
