Tulo

Dags att göra bokslut på 2011. Fundera på vad som var debit och vad som var kredit, typ.. Jag tror aldrig jag har haft ett år som varit mer upp och ner än detta. Ut och in, fram och tillbaka, ja en himla soppa kan man säga vid första anblicken.
Många glädjeämnen, många sorger, och en hel del som lämnas in i pantbanken och aldrig kommer hämtas ut igen.

Förra året vid denna tiden så minns jag att jag var i total chock. Mårten hade precis kommit inramlande genom dörren, full som en alika och hade kört bil till mig. Allt det glada ifrån nyårsafton kvällen innan var som bortblåst. Jag fick inse att hans problem var så mkt större än jag förstått, och hur jag än ville skulle jag aldrig kunna hjälpa till. Allt det där var större än mig. Men ändå fast att det stod så klart på nyår så kunde jag ändå inte vara stark nog att ta avstånd ordentligt. Turerna har varit många under året och det var egentligen inte förrän den berömda kräftskivan i höstas som jag verkligen fick nog! Jag är inte villig att vara slagpåse varenda gång han dricker, jag har ingen lust att kämpa med glada tillrop när allt glöms så fort han får en burkjävel i handen. Nu har vi nästan ingen kontakt. Det gör ont. Mårten är ändå Mårten och världens gulligaste när han är nykter, och när han vill.. Hoppas vi kan komma tillbaka till att vara vänner, och ha mysiga stunder ihop så som vi haft så oräkneligt många gånger förut. Den som lever får se!

Under våren hade jag en valpkull som nästan tog kål på mig. 2 dog, och efter 3 dagar i princip utan sömn grät jag som ett barn och tänkte att jag ska aldrig mer ha några valpar. Det är helt enkelt för hemskt att hålla i dom små, kämpa och göra precis allt man kan bara för att upptäcka att allt ändå inte räcker. Nu har tiden gått och jag saknar valpar igen, lite i alla fall.. Valpar lär det bli i framtiden men jag vet inte när.

Under våren började också förfallet mellan Gustav och mig. Med lite perspektiv på det så ser jag väldigt mkt mer nyktert på allt. Och jag inser att jag ska börja se människor för vad dom verkligen är. Det gjorde jag inte med Gustav. Han är inte allt det där som jag tyckt att han har varit. Han är en ganska ledsam figur egentligen. Han säger själv att han är “vårdslös med sanningen” men sanningen är att han har ingen aning om hur man ska vara mot människor. Han bryr sig helt enkelt inte om någon annan än sig själv. Och då behöver man inte vara en schysst person. Min kompis har sagt det till mig i hur många år som helst, och jag har protesterat och sagt att hon har fel. Hon hade rätt och jag har ännu en gång haft fel när det kommer till att bedömma människor och hur dom är. Sorgligt men sant. Jaja, you win some you lose some, som dom säger. Jag skrev till honom att “Du är precis som Pinocchio som låtsas att han är en riktig pojke, du låtsas vara en vän och en bra person. Men du är ingenting”. Jag ska låta honom leva sitt liv precis så som han vill, och han ska få fortsätta ge faan i sina vänner och relationer och leva det känslokalla liv han så desperat vill ha! Jag skiter i vem han sårar så länge det inte är mig! Jag ska sluta ge av mig själv till folk som inte uppskattar mig! Punkt och slut!

Sommaren kom och solen med den. Filip spenderade större delen av sommaren hos pappa. Jag spenderade den med att bada, dansa, bli flörtad med och flörta med för den delen.. En hel del resor med kompisarna, till Stockholm, Göteborg, kusten och massor av roligt även på hemmaplan. Hade minsann en fling med en ursöt liten norrman. Fy på mig! Men han var så himla mysig och jag tyckte att jag faktiskt var värd det! Och säg den 25 åring som inte vill ha en “äldre” kvinna.. Haha! Sen träffade jag ju ännu en norrman som var lite mer rätt i ålder, och som dessutom varit fotomodell för en stor mobiltillverkare.. Sjukt snygg, trevlig, genuin och charmig! Enda problemet är att han bor i Bergen, Norge.. Vilket ju är typ som om han bodde i USA.. Men vi hade det så himla mysigt ihop! Nu håller vi kontakten och snart ska han komma hit  och hälsa på! Ska bli kul!  Sen har vi ju mr xx som ju är ett helt eget kapitel.. Och mr xx2 som ju är senaste stjärnan på himlen och som vi får se hur allt förlöper med. Just nu är jag nöjd med att ha det som jag har det, och var vi hittar varanda återstår och se! Så här “poppis” som jag varit sedan skilsmässan kan jag lugnt säga att det har jag nog aldrig varit! Mina kompisar säger att “Du får ju varenda snygg karl du tittar på, dom är ju tokiga i dig ju” vilket inte är helt sant men jösses vilka män jag träffat under året! Skala 1-10 räcker liksom inte! Trevligt värre! =)

Hösten har bestått mkt av sonen, vännerna och mr xx2 samt resor till Göteborg mest titt och tätt. Ön där min vän bor har blivit en pärla i tillvaron och jag är så lyckligt lottad att ha Micke i mitt liv och att vi har så kul ihop! Han öppnar liksom hela sitt liv för mig, och han har väl i stort tagit den platsen som Gustav så villigt lämnade ifrån sig!
Så vitt jag kan säga nu så är han betydligt mkt mer empatisk, har betydligt mkt mer koll på vad som är viktigt och det faktum att man behöver ge också för att få vänskapen att fungera! Jag tycker han ger mest men det håller han inte med om. Du ger ju mig saker hela tiden, säger han. Du ger ju av dig själv till precis alla du möter och ja, kanske har han rätt.. Hoppas vi alltid kan vara vänner!

Under året har jag tagit avstånd från min äldsta väninna B. Känns oerhört tråkigt, men sanningen är den att jag orkar inte mer och eftersom hon inte hör av sig så är det väl ingen större förlust kan jag tro. Då hade hon väl ringt. Droppen för mig var när vi hade detta tjafset på cafèet sist. Hur kan man säga till nån att den är “blåögd om du tror att du ska hitta nån som vill bo med dig” och att jag “borde ha sålt mitt hus och bott i en lägenhet med exet, om det nu var riktig kärlek”.. Hallå.. Vaddå riktig kärlek??  Även om hon nu tyckte så så säger man väl inte så? Eller? Har ju känt varandra i 34 år i år men nu får det vara ett uppehåll. Så får vi se vad som händer!

Vad gäller 2012 så ska jag ta tag i detta året med båda händerna! Jag ska ta tag i mig själv, sätta mål och uppnå dom, utmana mig själv och mina gränser och ta itu med saker som släpat efter.
Jag ska jobba på mig själv, på min kropp, på min själ. Jag hoppas få ut många mysiga stunder med min son! Han är världens bästa och jag älskar honom över allt annat på denna jord!! Han gör mig så stolt precis hela tiden och han är det bästa jag “gjort” i mitt liv! Utan tvekan!!

2012 ska bli ett fantastiskt år! Mitt bästa år!! Året som jag ser tillbaka på med stolthet, glädje och som jag kommer minnas tills jag ligger med fötterna i graven! Jag hoppas bli galet kär och lycklig också! Får man önska det? Jag det får man, för det har jag bestämt!

Kram! /Tulo

Ett steg framåt och två rakt ner i graven.

Vänskapen med Gustav var ju inte den jag trodde, så mkt har jag ju blivit varse under sommaren. Hur jag kunde vara så korkad så jag trodde på när han lovade att vi alltid skulle vara vänner, och att han skulle vara kvar.. ja vad finns att säga om det. Inte mkt..

Vi har ju inte haft någon kontakt senaste månaderna i princip. Men så sprang vi på varandra på Statoil för några veckor sedan och pratade en stund. Då kändes det lite bättre och jag tänkte att vi kanske kunde hitta tillbaka till någon form av vänskap trots allt. Jag skickade ett sms på kvällen samma dag och bara skrev att det var roligt att träffa honom igen. Fick till svar att ja, det förstod han för han är ju en kul kille. Men inget tillbaka om att han också hade tyckt att det var kul att träffa mig.

Veckan efter på helgen fick jag ett roligt sms, som jag vidarebefordra till honom för jag trodde att han skulle tycka det var kul. Men inget svar. Så jag tänkte att ja, ja.. Han vill väl inte ha nån kontakt då.

Veckan efter skulle jag och tjejerna ut i den större staden som ligger i närheten. Sus frågade om jag trodde vi skulle springa på honom men jag sa att det lär aldrig hända för han är aldrig ute på krogen. Men såklart skulle detta vara den dag då helvetet fryser till is, för vem sprang jag på tror ni. Såklart Gustav.
Jag stod och pratade med en kille och plötsligt så står han ju där. Frid och fröjd så långt. Han berättar att hans hund blivit diagnostiserad med en tumör samma dag och det var ju såklart så tråkigt att höra. Mitt i samtalet kommer nån fram och säger nått till honom och han säger kort till mig att han måste gå. Ok, inget mer med det tänker jag och går tillbaka till mina vänner.

Vi dansar en stund på nedre våning innan dom vill upp till baren och kolla in andra dansgolvet. Jag hänger på och då ser jag G med sin nya tjej L. Fine, tänker jag, inget att bry sig om. Vi börjar dansa och då plötsligt dyker dom upp precis brevid oss och börjar råhångla.. Himla moget, tänkte jag och vi fortsatte dansa. Snart kommer G fram och börjar prata med min kompis och jag står brevid och fortsätter dansa medans de pratar. Det går nog inte 1 minut ens så kommer hans tjej L fram och fullkomligt DRAR honom nån meter därifrån och hoppar upp och gränslar honom och fortsätter råhånglet, och det blir ju ganska tydligt vad det hela går ut på. Jag har ju känt G i över 12 år nu och har funderat, men kan faktiskt inte minnas att jag någonsin sett honom hångla med någon av hans brudar ute förut. Han brukar säga att folk inte har med att göra vad han håller på med och att det är B, men tydligen är det inte så längre..

Jag ignorerar dom och går till en kille som jag växt upp med och pratar lite i baren. Efter en stund så undrar han om jag vill dansa så vi gör det. Vi börjar dansa och ganska snart utbryter det ett slagsmål och alla skingrar sig och vakter griper in. Jag ställer mig bakom en kille som skydd och då plötsligt känner jag att nån drar mig i armen och då är det G som fullkomligt släpar mig till baren trots mina vilda protester när jag klart och tydligt sa att jag inte ville. Han brydde sig inte och väl framme vid baren så säger han att han tycker jag ska sluta vara sur och prata med honom. Jag svarade att jag inte ville, för hade han velat prata med mig så hade han kunnat ringa och det har han ju inte gjort så då behöver vi inte stå och prata på krogen heller. Han svarar att han ville prata om hunden, och jag säger samma sak igen. Vi behöver inte prata om det kl 01 på natten utan kan göra det på vanlig tid. Ok, säger han då, jag ringer dig i helgen. Bra, säger jag och börjar gå därifrån.

Då hoppar hans tjej fram och tar tag i min arm och sätter sin hand i min och säger Hej Tulo. Jag säger Hej och Hejdå och går vidare. Då följer hon efter mig och drar i mig så jag måste stanna. Jag ber henne att låta bli, och hon säger att “Måste ni bråka?” varpå jag svarar att jag inte vill att hon ska lägga sig i utan bara låta det vara. Detta tänker hon ju såklart inte göra utan fortsätter att hålla fast mig och sätter då sina händer runt mina kinder och säger, “Men du, jag vill inte att ni ska vara osams” och jag säger återigen att jag vill att hon bara ska hålla sig utanför och inte lägga sig i.  Hon är kanske 20 cm från mitt ansikte och hon har faktiskt dom otäckaste ögon jag någonsin sett.. Helt ljusa och konstiga, och till detta är hon negress och det enda jag kan tänka på är att hon ser ut som en vampyr eller nått.. “Jag vet precis vad som hänt” säger hon då och jag svarar att hon kan inte tro att hon förstår sig på en 12-årig relation på ett par månader och ber henne att lägga av nu och bara låta mig vara ifred. Då följer hon upp med att “kan inte ni vara vänner bara för att vi är ihop” och jag börjar allvarligt tappa tålamodet.

Jag tar bort hennes händer från mitt ansikte och säger att vad det än är frågan om så är det mellan Gustav och mig och om han nu var så bekymrad som hon, så kan han höra av sig på vanlig tid och inte sitta och babbla om detta på krogen. När jag tar bort hennes händer från mitt ansikte så tar hon tag om mina armar istället och det är ett rejält tag för hon är tydligen inte klar med denna diskussion. Jag tänker att va faan är detta, är vi 14 år plötsligt eller?
Men ge dig nu!! säger jag och hon frågar igen varför inte vi kan vara vänner för att dom är ihop, jag säger igen att det är inte det saken gäller och tillslut kommer jag därifrån. Så jäkla irriterad vid detta laget men bestämmer mig för att inte låta detta förstöra mer av kvällen och återgår till att dansa och ha roligt, men jag är ändå helt förbluffad över hur det kunde bli så.. Så mkt respekt är jag värd tydligen!

Dom försvinner efter ett tag och sen var det inte mer med det trodde jag. På vägen hem får jag ett sms av G. “Hur kan du vara så elak” står det.. Jag bara känner, VA?? Elak jag?? Fattar inte hur faan jag kunde bli den som var boven i det hela.. Jag svarar precis så, men får inget svar. Då skriver jag att “Du hade ett guldläge att behandla mig illa idag, och du tog det. Grattis!” och sen la jag till Rättelse, ni tog det.

Och sen utbröt krig, han skrev att jag kan fara åt helvete och att han aldrig mer vill se mig, jag ringde upp och inget blev ju bättre av det, och nu kan vi konstatera att det är över på riktigt. Han tycker att jag varit sååå elak mot L och fy vilken elak och hemsk människa jag är. 12 år åt helvete. Och just nu ångrar jag all tid jag lagt på den vänskapen, jag ångrar att jag verkligen trott på att den var äkta och att den betydde nått för oss båda. Jag ångrar att jag vänt ut och in på mig för att ha den kvar, att jag lät den bli så viktig för mig. Så jävla korkat gjort!!

Men jag inser ju att detta var inget konstigt som hände. Det är precis så det har varit sista året, och väl det. Närmare två om man ska hårddra det. Han fanns där för mig precis när mannen drog, men ibland kunde det gå dagar av att han inte svarade för då var han med I och då gick det ju inte svara i telefon. Så varför bry sig nu? Han är borta ur mitt liv, och det faktum att han betedde sig som han gjorde förra helgen var inget konstigt..

Naturligtvis skulle han kunna bara vända på klacken och gå ifrån mig, för att sen bara fullkomligt släpa med mig för att prata när HAN hade tid och tyckte det passade. Sen om det passade mig är ju skitsamma! Kung Gustav har audiens och jag ska bara vara tacksam att han tar sig tid.. Jag har ju visat för honom om och om igen att jag finner mig i precis vad som helst från hans sida. Naturligtvis skulle han stå och råhångla för första gången brevid mig, som nån form av demonstration av gud vet vad, varför inte liksom. Det var ju såklart inte menat för att såra mig, precis som alla hans kommentarer om hur kul L är, hur mkt hans föräldrar gillar henne, och hur fantastiskt bra hon är på baka och alla andra saker som vi har gjort under åren som hon gör bättre inte heller är menat som någon sorts pik mot mig. Nej, tjena säger jag! Dåligt, så dåligt! Inte för att det är ljug, det stämmer säkert på pricken alltihop men jag skulle ju knappast komma på idén att säga liknande saker till honom om de jag nu är med. Varför skulle jag? Ligger verkligen inte för mig.

Men det fina är ju att detta är första gången jag insett hur jäkla illojal han är. Oavsett vad han tyckte så borde han hålla henne utanför detta. Och han kunde när som helst klivit in och sagt åt henne att släppa mig och låta mig vara ifred och så kunde vi gjort som han sagt. Pratat om hunden när det var vanlig dag och inte på krogen.

Men nu är vi där vi är. Jag lägger honom till handlingarna och hoppas jag lärt mig en läxa till nästa gång. Läxan ska vara att se människor för de dom verkligen är. När dom visar sitt rätta jag, så ska jag tro på det och inse att innan jag vet ordet av så kan det vändas mot mig, likväl som det gjorts mot andra både vänner och familj.

Och jag ska inte lägga energi på människor som inte ger nått tillbaka. Är det nått jag lärt mig om G är att han är helt oförmögen att se sin egen del i relationer och bråk. Och därför vet jag att det inte finns någon återvändo i detta. Jag är bra nyfiken på vad L sagt om vad jag sa, för jag är helt övertygad om att hon lagt till både det ena och det andra men det skiter jag i. Han har känt mig länge nog, och om han inte vet vem jag är på den tiden så behöver han inte veta det nu heller. Men elak är jag i alla fall inte. Men någonstans får det bara vara nog. Jag står inte i givakt längre, jag finns inte där när det passar. Antingen finns jag där eller också finns jag inte där. Nu finns jag inte där längre!

Har funderat på att radera alla inlägg jag gjort under åren, sökte här i dagboken och inser att jag ju skrivit om honom ganska mkt under åren. Men har bestämt mig för att vänta lite. Gick in härom dagen och skulle hitta en bild jag skickat till honom och i min iphone sparas ju alla meddelanden  och jag hade över 2 år av sms konversation sparat. Då såg jag hur mkt han betytt för mig, alla sms om livets upp och nedgångar som bara varit de sista två åren och hur tråkigt det är att jag haft fel, att alla gånger jag skrivit att jag behöver prata och kan han ringa. Det har bara varit nån jäkla fejkvänskap när allt kommer omkring. En illusion. En illusion om en vänskap som inte fanns på riktigt.

Over and out!
Kram! / Tulo

Borde sova, men sömnen har inte hittat mig än. Tankarna virvlar runt i mig och känslorna med. Massor av glada känslor blandas med några som är mindre glada..
*På fredag begravs mormor. Jag ska sjunga. Just nu känns det som jag har läget under kontroll men man vet ju aldrig..
Det är helt omöjligt att gråta och sjunga bra.. Så all eventuell sorg får vänta tills efter jag är klar, hoppas det går!

*J var här i måndags. Kom på morgonen efter jobbet, han jobbar ju som ambulansförare/brandman så han hade inte sovit på över ett dygn när han kom och det blev ingen sömn här heller.. Vi bra låg och pratade, gosade och skrattade och det var helt omöjligt att bara slappna av och sova.  Sen gick vi upp och lagade mat och han säger.. “Åh, man ska äta äppelpaj vid ett sånt här bort! Är det ok om jag gör en? ” Gottegris som jag är var ju svaret självklart..
Efter maten skulle han sova lite innan han skulle åka hem, ner till kusten.. Men det gick bara inte. Ganska sent åkte han så tillslut hemåt och det tog inte lång stund innan han ringde upp igen och vi babblade hela vägen tills han var framme vid båten som skulle ta han ut på öarna igen.  Blir glad av att ha kontakt med honom, och träffa honom. Sen får vi väl se vad som händer, men det är skönt att känna att någon faktiskt bryr sig om en och kan tänka sig att lägga sin tid på att träffa en.. Det gör mig glad.

*M har det jobbigt. Vi har haft väldigt lite kontakt den sista tiden, för jag känner mig så ledsen på han och det sättet han behandlar mig när han dricker. Då är jag inte vatten värd. Igår var han här, vi tittade på tv och det kändes ganska ok. Imorse ringde han och grät och var ledsen över massor med saker.. Efteråt skickar han ett sms som säger “Tack för att du finns. Du är GULD!”. Jag läser det, skickar ett TACK! till svar men känner att hans ord inte når mig. Dom gör mig inte glad längre. Jag hoppas att jag kan hitta tillbaka till det. Men att jag har tagit ett helt gäng kliv bakåt vad gäller han och hans missbruk känns i alla fall bra. Borde ha gjort det tidigare. Undrar varför jag har så svårt att ge upp.

*Jag kan skratta mig lycklig som  har så många fina vänner i mitt liv. Det är jag oerhört tacksam över.

*Min psykogranne jagar mig mer än någonsin. 4 sms bara idag. Långa jäkla utläggningar om mig, och hur han tänker på mig och bla bla bla. Driver mig faan till vansinne och efter att han stod i hallen plötsligt en gång, och han nu verkar öka på sitt intresse så får det mig att känna mig lite illa till mods. Kan inte alla jävla karlar som jag inte vill ha bara låta mig vara ifred?? Hur svårt ska det va?!

*Nya iPhonen kommer snart! Jippie!! Ännu bättre bilder och filmer.. Passar mig perfekt!! =)

*Exet F skickar från och till väldigt dumma sms och meddelanden.. Bryr mig mindre och mindre. Men ändå blir jag ledsen..

*Men nu såhär när det är mitt i natten, och jag ska sova så kan jag inte låta bli att tänka på min vän som inte är min vän längre. G. Känns ofattbart att vi hamnat där vi hamnat. Jag har en ny jättegod vän i Micke. Men det är nått med vänner som gör att dom kan inte bytas ut. I alla fall inte för mig. Det blir ett litet hål när deras pusselbit slits bort och även all elefantlera i världen kan inte få de nya bitarna att passa precis lika bra. Jag saknar honom. Flera gånger har jag kommit på mig själv att vilja ringa och fråga om råd med saker..

Som med bilen sm nu är paj för typ 100 gången på bara ett litet tag, en grej med huset som jag inte vet riktigt hur jag ska tackla. ( Verkar som taket läcker..) Och massa funderingar om andra saker som jag förut hade tagit upp med honom. Jag kan naturligtivis lösa det ändå, men han fattas mig. Jag är ju glad och har just nu ett himla bra liv, men ändå är det lite ont långt därinne. Men jag vet att det är bara mitt problem, och han har ju gjort helt klart var han står och där är vi nu. Jag får helt enkelt sluta tro att det var en sån vänskap som övervinner allt som jag trodde. Det var den inte. Fatta det nu lilla fröken! Fatta det!!

Kram! / Tulo
Och jag klarar mig och jag har så mkt att gläjdas åt just nu. Men allt det glada känns lite mindre glatt för att denna grejen har hänt.

Det är torsdag och jag är blir fortfarande varm när jag tänker på helgen som gick. Kan bara betyda att det var en himla bra helg.. Åkte tidigt till stallet på fredagen. Plötsligt plingar det till i mobilen och jag får ett sms från J som jag träffat förra helgen när jag besökte en killkompis på kusten. Inget av det var planerat, jag fick bara lust att åka ner och nu när sonen är stor och har körkort och bil är det ju mkt lättare. Så jag åkte ner och blev hämtad med båt och vi åkte ut till ön där han har ett stort ställe som ligger precis intill vattnet. Det var sent och det mörknade snabbt. Vi gick ner till hans vedeldade bastun och tände den och pratade lite, hundarna hoppade runt i vattnet utanför och var precis hur nöjda som helst. Väl tillbaka i huset så ringer telefonen och det är J som undrar om vi vill komma dit på middag, och om det var ok att han kom över och bastade.. Det var det och medans M grejade lite så satt jag och njöt av utsikten och plötsligt knackade det till bakom mig. Jag hoppade högt och jag ser bara en kille som springer runt huset och står vid den stora glasdörren.

Jag går fram och öppnar och hjärtat slår vilt efter att jag blev skrämd och jag säger till han att “Du håller ju på och skrämma livet av mig!!” varpå han skrattar, och presenterar sig.. Jag  babblar på, som jag alltid gör, och plötsligt så säger han bara.. “Faan vad fränt, din dialekt och röst är ju bara superskön ju.. ” Att jag pratar riskssvenska ville han då rakt inte gå med på..

Hur som helst, bastu och senare middag hemma hos J som även han bor i ett helt underbart hus, med stora fönster mot havet och vad som ännu bättre var med en ordentlig stereo och discokula i taket! Så coolt att vi började dansa där och hade hur kul som helst, innan det visade sig att han spelade både gitarr och dessutom munspel! Då blev det sång och skratt in på småtimmarna.. En helt underbar kväll och herregud vilken man! Jobbar som brandman och ambulansförare, och har tidigare jobbat som snickare!! Byggt sitt hus själv, bara det.. Världens leende och så fina ögon och ännu bättre, ett ordentligt 6-pack på magen! Som han får från vindsurfing! Ja, vad mer kan man önska?

Jag och M gav oss av och vi träffade bara J som hastigast dagen efter. “Så grymt att träffa dig!” sa han på sin göteborska och sen va det kram och hej. Jag åkte hem och var såå nöjd med min helg. Hur bra kan man ha det egentligen?

Så i fredags plingade min telefon till och jag blev jätteförvånad att det var från honom.. Jag skrev tillbaka att jag strax var i stallet och att allt var bra. Tog väl 1 minut så ringde han.. -Jag kan vara hos dig halv 2.. Öh.. Va?
-Ja, kan vi inte rida ihop? Jag älskar att rida! Haha, detta styrde jag av men efter lite pratande och sms’ande så bestämde vi att ses i Gtb på lördagen.Det var bara för mig att slingra mig ur helgens planer på hemmaplan, vilket gick lätt.

S har strul med sin kille och hon ville absolut med.. Dessutom hade hon ju sett bilder på han på FB och trodde nog inte att han var sann.. Haha! Vi lånade M’s lägenhet, men jag sa inte att J och jag hade planer.
Han kom med två polare och efter att jag lyckats slå sönder en lampa så gav vi oss ut i natten för att dansa vidare där det var lite mindre ömtåliga saker runt omkring.

Hade en helt magisk kväll som jag lever på den än! Han verkar minst lika tagen av mig som jag av honom och vi får se vad som händer. S sa bara “Var hittar du dom?” och ja.. Jag vet inte.. Känns som dom hittar mig!  Just nu är jag bara glad! Skön känsla!!

Kram! /Tulo

En olycka kommer sällan ensam, brukar man ju säga. Och jag står här nu och tänker att jag ska se positivt på saker. Jag ska se detta som en möjlighet att växa och utvecklas. Mormor dog igår. Blev förvånad över hur ledsen jag blev. Eller att jag blev ledsen var ju inte konstigt.. Men trodde inte att jag skulle bli fullt så ledsen som jag blev.
Det var förmodligen bäst för henne. Men rent själviskt så känner jag inte så. Tänker tillbaka på alla resor till stugan uppe i fjällen. Kommer ihåg när vi delade på min mosters rum vid nått tillfälle där uppe. Vi låg i varsin säng och bakom kaminens lilla glaslucka fladdrade elden och vi hade det så mysigt.. Hon skrattade åt mig när jag var rädd för att gå på utedasset, och stod i dörren och väntade så jag kunde springa dit utan att känna mig själv..

Nu är hon i himmlen och kanske har hon träffat farmor och farfar. Saknar dom alla tre oerhört! Hoppas att dom finns där och håller koll på mig.. Det tror jag!!

Som ett brev på posten dog även en annan relation. Försöker att acceptera det. Försöker att inse att det jag saknar är inte förankrat i verkligheten. Det är nått som varit borta en lång tid.. Säkert ett par år om jag funderar ordentligt. Och nu är det så! Som bönen säger.. ” Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan. Och visheten att förstå skillnaden!”

Och med det säger jag godnatt! Sorg 2.0 ska få råda en kort stund. Sen ska det bara vara sorg 1.0..

Kram/ Tulo

På nått s